Min stadsdel har, som många andra, en egen Facebookgrupp. Där tipsas det om event som sker i närområdet och arrangeras loppmarknader. Det är ofta uppmaningar till föräldrar att hålla koll på sina satans ungar, som smäller smällare och snor cyklar. Men allra oftast är saker på vift. Nycklar, vantar och mobiltelefoner. Och ibland, hundar. Just denna gång hade en förväntansfull ägare precis hämtat hem en ny familjemedlem, Bibbi. En långhårig chihuahua, som smitit från den inhägnade gården bara timmar efter hon anlänt till sitt nya hem.

En hel stadsdel engagerade sig, lånade fällor från länets katthem och jobbade i skift med att övervaka dom timvis. Vandrade nätterna igenom för att hålla gruppen uppdaterad om Bibbis position. Med fickorna fyllda av hundgodis gick dom i cirklar runt skolgården där hon försvunnit tills hälarna blödde. Det hela var så vackert att jag fylldes av någon form av värme jag föreställde mig att föräldrar känner under barnens första dansuppvisning.

Jag aktiverade genast aviseringar för inlägget, som uppdaterades ständigt, dygnet runt. Under andra dygnet var det som att Bibbis försvinnande var det enda jag kunde tänka på, jag satt maniskt och uppdaterade kommentarsfältet. ’’17:15 såg henne utanför skolan!’’, ’’17:32 nere vid bäcken!’’, ’’17:58 hon är på väg mot bron’’. Jag var, officiellt, besatt. Jag stannade uppe långt efter läggdags och när jag sedvanligt vaknade om nätterna för att kissa (jag är också officiellt till åren), kunde jag inte låta bli att läsa dom senaste uppdateringarna.

Jag drömde om Bibbi på nätterna. I drömmarna möttes våra vägar i ett skogsbryn och trots att hundratals redan försökt med samma taktik, kom hon fram till just mig. Hon satt under min jacka på vår väg till hennes hem och skakade som en chihuahua skakar, även om den inte varit på rymmen i fyra dygn. Jag tilldelades nyckeln till staden av borgmästaren och kunde inte gå den väg som leder ned till närbutiken utan att bli stoppad av pöbeln som bönade om min autograf.

Men plötsligt hände någonting i gruppens kommentarsfält. Tonen förändrades. Någon skrev att dom minsann stod utanför ägarens hus och sett ljuset från TV:n dansa mot gardinerna. Är det verkligen passande?, skrev gruppmedlemmen med tillhörande rosenrasande emoji. Ägaren benämndes snart inte längre som ägaren, utan den ’’så kallade’’ ägaren och dom kommentarer som kritiserade den så kallade ägarens motiv, engagemang och lämplighet fick medhåll i form av likes.

När Bibbi äntligen kommit till rätta och ägaren tillkännagav glädjebeskedet för dom engagerade, fylldes kommentarsfältet med röda hjärtan till en början. Sedan började det trilla in kommentarer med hotfull ton som minsann skulle polisanmäla ägaren om hon inte åkte in genast med hunden till veterinären. I kommentarerna svor folk att ägaren var olämplig, att hon inte hade Bibbis bästa i åtanke. Den förtvivlade ägaren som just fått tillbaka sin bortsprungna kärlek publicerade ett bildbevis på veterinärbesökets kvitto i gruppen. Och sedan gick inlägget upp i rök.

Den varma känslan försvann också. Jag blev plötsligt illa till mods. Trollen, som vi i folkmun kallar dom som kastar ur sig elaka kommentarer eller hot över internet, var ju grannar. Grannar som dessutom nattvandrat för att hitta det lilla livet, som dom nu önskade skulle bli omplacerat. Grannar som sannolikt kommer springa in i Bibbi var och varannan dag framöver. Hur hade man själv hanterat det, om orosanmälningar inkommit gällande ens eget hundägarskap? Jag såg ned på min egen ludna boll som alltid ligger vid mina fötter. ’’Då hade vi raderat Facebook och flyttat till jordens ände och levt lyckliga i alla våra dagar’’ viskar jag.

Cornelia Lindstedt