Jag hoppas du blir omskakad av våra nyheter om boendet på Flemminggatan. Ett oklart dödsfall på äldreboendet nu i januari är förstås oroväckande. Men redan före dödsfallet har anhöriga slagit larm i åratal, det framgår av flera personer Gefle Dagblad pratat med. De har inte fått gehör.

Nu pratas det om en kultur som vuxit fram på boendet. Nu utreds fall där en dement lämnats ensam hängande i luften i en personlift, det handlar om fysiska övergrepp med nyp, omvridna fingrar, händer och armar samt psykiska med verbala påhopp. Flera gamla misstänks ha felmedicinerats, hygienen har varit bristfälligt skött och även maten.

Finns det några andra människor än dementa som skulle kunna behandlas så illa lika länge?

Den misstänkta skandalen bara växer.

Äntligen synas nu hela verksamheten och fem har blivit tagna ur tjänst under utredning av dödsfallet, som vi hittills vet alldeles för lite om. Om jag vore anhörig hade jag gått i taket av sorg, ilska och frustration. I vår artikel från i måndags morse undrar chockade anhöriga vem de kan lita på efter att länge dagligen tagit strid för sina dementa makar.

Visst kan du tänka dig hur det känns att vara anhörig? Att undra hur din man, fru, mormor eller farfar har behandlats. Och tänk att vara gammal och förvirrad och mötas av förakt och försummelse men inte kunna tala för din egen sak. För känslor har du trots demens.

Kommunen har helt klart en hemläxa att göra även i hur man tar emot information från anhöriga. Vad händer om avdelningschefer inte tar deras samtal och oro på allvar? Larm måste behandlas professionellt, för de gamla på boendet har ingen egen röst. Nya rutiner är uppenbart nödvändiga så att klagomål och oro inte lämnas utan åtgärd. För så här får det inte gå till.

Själv har jag haft både en mamma och en svärmor på demensboende, båda hamnade på ställen där det blev betydligt bättre än det hade varit med hemtjänsten. På min mammas kommunala boende var personalen specialutbildade så kallade Silviasystrar som ingav trygghet och var proffs på bemötande av bland annat Alzheimersjuka. Ändå har också jag upplevt vanvård på nära håll, en dement släkting drabbades av både undernäring och försummelse för över 15 år sedan. Där var personalen dock vänlig, sannolikt bara för okunnig. När jag var riktigt ung jobbade jag med dementa. Det hände att jag ryckte in som helgextra på ett äldreboende i Råcksta i Stockholm någon enstaka gång. Stället blev skandalomsusat i hela landet för just övergrepp mot gamla. En slutsats där var att arbetskulturen behövde ändras från grunden. En annan att det behövdes bättre kompetens.