Kan man inte bara prata för mycket – utan till och med prata sönder sitt liv?

Det menar författaren Dan Lyons, som i senaste Time Magazine skriver en essä – adapterad från den kommande boken “STFU: the power of keeping your mouth shut in an endlessly noisy world” – där han skriver om hur man oftast inte har någonting att vinna på att vara för pratsam och att bästa strategin är att hålla tand för tunga.

Alla kan nog känna igen sig i en situation där man varit lite för frispråkig, särskilt om alkohol har funnits med i bilden, men Dan Lyons skriver om frispråkighet på en högre nivå.

En pratsamhet som kan kosta en äktenskapet, viktiga vänskaper och jobbet.

Det finns till och med en term för en sådan XL-pladdrighet och det är “talkaholism”, vilket vi kanske kan översätta till pratholism. En snackighet som kan ses i neuronerna och som sitter så hårt rotad att det inte går att bli frisk från pratholismen – bara att som en nykter alkoholist lära sig att leva med sitt beroende.

Jag får medge att jag kan känna igen mig i vissa aspekter av Dan Lyons berättelse. Inte för att jag i varje social situation måste pladdra på utan uppehåll, utan för att jag ofta kan känna igen mig i tanken, samtidigt som jag öppnar munnen, att det bästa vore att hålla käft, att jag inte har någonting att vinna på att skjuta ut en frän åsikt.

Varför tar jag upp detta? För att jag knappt hann läsa klart Dan Lyons essä innan jag öppnade mina sociala medier och översköljdes av veckans kulturdebatt: Får man prata på bio eller inte?

Artisten Zara Larssons inlägg på Tiktok om att det är en förlegad norm att inte få kommentera och reagera känslomässigt utåtriktat i biosalongen nådde till och med fram till kvällens nyhetssändning i SVT. Hon säger att hela poängen med bioupplevelsen är att få umgås och reagera på filmen tillsammans och avslutar med orden att den som “vill sitta helt tyst som en jävla sten, gå hem!”

Om någonting har varit på omslaget av Time Magazine kanske det inte direkt kan ses som en hemlighet, men jag drar mig nästan ändå för att nämna Dan Lyons essä. Pratholism kan bli det odrägliga argument som Zara Larsson med anhang kommer att använda i biosalongen. Man hyschar och får till svar: “Respektera mitt beroende! Jag lider av pratholism.”

Filmkritikern Ronny Svensson har en poäng när Aftonbladet efterfrågar hans åsikt i ämnet och han, efter att ha förfasat sig, konstaterar att det finns en yngre generation som inte har fostrats in i en biografkultur.

Jag kanske bör tillägga att jag själv inte är en stenhård hyschare utan kan tolerera ett par lågmälda viskningar, och på en skräckfilm blir jag nästan besviken om ingen hoppar till i salongen, men någon måtta får det vara.

Zara Larssons utspel är bara det senaste exemplet på hur normer kring ordning och beteende i det offentliga rummet är under omförhandling. I Gävle pågår nu på insändarsidorna en debatt om ordningen på biblioteken. Själv har jag inte märkt av de ungdomsgäng som tenderar att vara huvudmisstänkta när störningar på bibliotek tas upp, däremot har jag noterat att fler tycks använda Stadsbiblioteket som värmestuga efter den tillfälliga flytten till Gevaliapalatset. Besökare vars främsta intresse inte är böcker och läsning, och där det i vissa fall också kan finnas psykisk ohälsa med i bilden.

Om pratholismen blir en modediagnos kan det förresten finnas ytterligare en funktion för Bio 7:an. Förutom att visa kvalitetsfilm kan biografen i Gasklockorna (nästa år Agnes kulturhus) värna biografkulturen genom att garantera tysta visningar även av popcornfilmer. Och porta Zara Larsson på livstid.

***

Ekenbergs lista

1.

Lisas

Folkmusikduon Lisas med Gävlebon Lisa Rydberg och Lisa Långbacka har en helt ny, vackert melankolisk skiva ute – “Etiam” – och på tisdag når deras turné Musikhuset Sjömanskyrkan.

2.

Nina van den Brink

Författare till boken “Jag har torkat nog många golv” som på Stadsbiblioteket i måndags berättade medryckande om Maja Ekelöfs liv, städerskan som blev en litterär sensation. Läs den Augustprisbelönade boken!

3.

“Sherwood” i SVT

En man skjuts till döds med en pil i Nottingham. Har vi sett det förut? Nej, det är inte en ny “Robin Hood” utan ett lågmält kriminaldrama om hur 1980-talets gruvstrejker i England många år senare fortfarande delar lokalsamhället och leder till ond bråd död.