För många som ansöker om kontaktförbud är det en sista utväg. Ett sista hopp om skydd för den som annars riskerar att utsättas för våld, hot och trakasserier av en viss person.

Men att få ett kontaktförbud beviljat är svårt – det visar tidningens granskning.

Vi har begärt ut alla beslut om kontaktförbud som åklagarkammaren i Gävle har fattat under 2022. Bland siffrorna är både Gästrikland och Hälsingland inräknat.

Totalt kom det in 257 ansökningar. De allra flesta från kvinnor som önskar att en man i hennes närhet ska få kontaktförbud mot henne, samtidigt som han utreds för brott.

Texten fortsätter efter faktarutan.

Bakom ansökningarna finns olika historier. Främst kvinnor, men även män, som är rädda. Som tittar sig över axeln var de än går.

Vi har pratat med Emma, Pontus, Lisa och Sandra som alla bor i Gästrikland och har levt flera år liv i rädsla. Rädda för någon de anmälde för brott.

Deras förtroende för rättsväsendets har minskat. Flera utredningar har lagts ner. Åtalspunkter har strukits. Kontaktförbud har nekats.

Här är deras berättelser.

Namnen nedan är inte de utsattas riktiga namn.

På matbordet ligger högar med papper från polismyndigheten och åklagarkammaren. Anmälan på anmälan. Beslut efter beslut.

Lisas berättelse påminner om andra kvinnors. Hon träffade en man. De fick barn tillsammans och inledde ett liv ihop. Men när förhållandet fylldes av hot och trakasserier valde hon att lämna – vilket blev inledningen på någonting ännu värre.

– Jag var konstant rädd i fyra år, berättar Lisa.

Lisas ex har, enligt henne, ett mångårigt alkoholmissbruk. Att lämna honom var en lång process. Både gemensamma barn och en slags skuld över mannens beteende gjorde det svårt.

Så småningom, efter många timmars gruppsamtal, fick hon upp ögonen.

– Jag insåg att det inte var mitt fel. Och att varken jag eller barnen kunde vara kvar, säger hon och fortsätter:

– Men det blev värre när jag lämnade honom. Han började att ringa och skicka hot och sexuella trakasserier. Sedan började han komma hit, säger hon.

Lisa polisanmälde och ansökte om kontaktförbud. Men stötte snabbt på problem. Detta eftersom mannen inte tidigare dömts för brott mot någon person. Ansökningarna avslogs.

Hon anmälde varje brott som hon upplevde. Det handlade bland annat om hot och att han ska ha kommit hem till henne och förstört hennes egendom.

– Polisen fick hela min telefon och det fanns vittnen som berättade vad som hänt. Men allt bara lades ner, säger hon.

Så småningom dömdes mannen för ett antal mindre brott mot Lisa. Då fick han även kontaktförbud mot henne i sex månader.

– Man levde ju på hoppet då, men han sket i förbudet. Han fortsatte att komma hit och kunde ringa 100 gånger om dagen.

Mannens agerande ledde till nya polisanmälningar, men dessa lades ner i brist på bevis.

– Det kändes ofta hopplöst. Det var som att någonting behövde hända först.

Lisa beskriver att hon bar på en ständig rädsla för sitt liv, under de år hon förföljdes av exet.

– Jag skaffade en sådan där anfallsspray om han skulle attackera mig och jag vågade knappt gå ut. Man visste aldrig när han skulle komma.

För några år sedan förändrades situationen. Mannen fick en ny relation och slutade kontakta Lisa.

– Jag blev överlycklig, när han slutade att höra av sig till mig och barnen. Men samtidigt tycker jag synd om hans nya.

Tidningens granskning visar att mannen nu dömts för flera våldsbrott mot närstående.

– Han kommer nog att fortsätta att begå nya brott, tror Lisa.

Hennes mående har, i och med den avbrutna kontakten, blivit bättre de senaste åren.

– Nu är jag mycket starkare. Samtidigt är jag så klart rädd att saker ska förändras som gör att han söker sig hit igen.

När han drack alkohol blev Emmas ex våldsam.

Men hon vågade inte anmäla. Efter att hon lämnade honom dröjde det inte lång tid innan han blev misstänkt för ett grovt våldsbrott mot en annan person. Något som han sen fick ett mångårigt fängelsestraff för.

– Om jag inte gjort slut hade det lika gärna kunnat vara jag, säger Emma.

Exet kontaktade henne flera gånger från anstalten. Hon ansökte om kontaktförbud när han fortfarande satt i fängelse, något som avslogs just eftersom han satt inne.

Plötsligt en dag fick hon ett meddelande på telefonen.

– Jag reagerade direkt på namnet. Min puls har aldrig stigit så högt, jag blev rädd med en gång och ringde polisen direkt.

Exet hade kommit ut från fängelset. Ett meddelande blev till flera. Och flera. Emma ansökte om kontaktförbud igen.

– Någon vecka efter ringde en polis och berättade att jag fick avslag, säger hon och fortsätter:

– Jag blev ännu räddare. Min största rädsla är, förutom att han ska söka upp mig, att han ska se mig av en slump. Jag har aldrig sett mig så mycket över axeln som nu efter att han skrev till mig.

Motiveringen från åklagaren var dels att han inte dömts för brott mot Emma eller annan närstående, men också att det gått lång tid sedan han dömdes för det grova våldsbrottet. Vad som anses som "lång tid" skiljer sig från fall till fall, ska tidningens granskning visa.

Idag ångrar hon att hon aldrig polisanmälde honom.

– Jag fick gå på förhör efter han blev häktad och då berättade jag allting. Men de tog inte upp någon anmälan då. Jag vågade inte anmäla och det är många som inte vågar det, men ska vi straffas för det sen?

Emma har bevis kvar för hans oönskade kontakter. Men hon känner att rättsväsendet inte bryr sig.

– Varför avslås allt? Varför ska vi gå runt och vara rädda? Jag tittar mig över axeln hela tiden.

Majoriteten av personer som ansöker om kontaktförbud är kvinnor som är rädda för en man. Men i statistiken syns också ett fåtal ansökningar, där en man inte vill bli kontaktad av en kvinna.

Pontus ansökte våren 2021.

Han och hans ex har två barn ihop. Barnens umgänge med sin mamma har varit bristfällig de senaste åren, enligt Pontus.

– Vi har verkligen försökt få till så att hon ska ha en relation och umgänge med barnen. Men våren 2021 gick det inte längre. Då sa jag att hon får träffa barnen när hon är nykter.

Deras relation blev alltmer infekterad. För ungefär två år sedan eskalerade allt.

– Hon började sms:a barnen att vi är kriminella, att min fru är en missbrukare. Och hon skrev att hon skulle skicka någon att döda mig och att huset skulle brännas ner. Sådant var det. Hela tiden, säger Pontus.

Pontus hade då träffat en ny kvinna, som idag är hans fru. Hon berättar att sms:en och telefonsamtalen gjorde henne till ett nervvrak.

– Jag kunde inte sova och var jätterädd. Alla sa att det bara var tomma hot, men jag trodde verkligen att hon skulle komma hit till slut och göra någonting.

De överlämnade skärmdumpar och sms till polisen. Men inget kontaktförbud utfärdades.

– Känslan man fick när man pratade med polisen var att de tyckte att "det här får du tåla". Som att de bagatelliserade allt, eftersom jag var en stor kille och hon en liten tjej. Men jag var ju främst rädd för att hon skulle skicka någon eller tända eld på huset.

Sms:en från exet blev allt grövre.

– Hon skrev saker som att polisen inte kunde göra någonting. Att hon kan hota hur mycket hon vill, säger Pontus.

I ett meddelande stod det att han inte skulle överleva. Sent samma kväll ringde hans 12-åriga dotter i panik. Exet hade tagit sig in i huset där barnen sov.

Pontus och hans fru lyckades under tumult få ut kvinnan, som enligt förundersökningen var kraftigt påverkad av alkohol. Hon omhändertogs av polisen.

Exet fick kontaktförbud mot Pontus efter hemfridsbrottet. Men inte mot hans fru.

– De sa att hon också skulle skyddas av mitt kontaktförbud. Men så blev det inte. Det tog bara någon dag, sedan började hon skriva till min fru, säger Pontus.

Efter händelserna har hela Pontus familj påverkats.

– Båda barnen är väldigt oroliga. De är noga med att allt är låst när vi ska sova och den yngsta vill inte vara hemma själv, säger Pontus.

Nyligen dömdes exet för tre fall av olaga hot samt hemfridsbrott.

Sandra bor i en lägenhet tillsammans med sin man och en inneboende. Tidigare hade de ytterligare en inneboende, en man.

– Vi kände inte varandra jättebra, säger Sandra.

Hon tystnar lite, innan hon börjar berätta om vad hon menar hände i höstas.

– Vi hade haft fest här hemma. Min man gick ut och då sa killen att jag skulle sätta mig på hans säng. Sedan flög han på mig. Han låg på mig och tog stryptag. Fast jag sade nej. Efter en stund slutade han, jag tror att han hörde någon som kom i dörren, säger Sandra.

Sandras man, som är med vid intervjutillfället, berättar att han inte märkte någonting när han kom hem senare på natten. Men två dygn senare berättade Sandra vad som hänt.

– Hon bara grät och jag satt på sängkanten och frågade vad som hade hänt. Då berättade hon att hon blivit våldtagen, säger han.

De åkte in till sjukhuset och enligt Sandra undersöktes hon grundligt av sjukvårdspersonalen.

– Det tog lång tid och det var jobbigt, men det är så klart bra att de är noggranna. När jag var färdig berättade en läkare att det syntes att jag fått våld mot underlivet.

Sandra beskriver sitt mående efter händelsen som mycket dåligt och hon undvek att lämna lägenheten.

– Jag mådde fruktansvärt dåligt. Jag ville inte gå ut, bara vara hemma. Om jag gick ut så gick jag till affären, inte längre än så. Och jag hade alltid min son eller min man med mig.

Mannen har hela tiden nekat brott.

Sandra var rädd att han skulle komma tillbaka, eller på annat sätt höra av sig till henne och ansökte därför om ett kontaktförbud.

Men det avslogs, med hänvisning till att det inte framkommit någonting som tydde på att han skulle trakassera henne.

– De höll fortfarande på att utreda våldtäkten och vi trodde att han i alla fall skulle få kontaktförbud under den tiden, säger Sandra.

Därefter kom också nästa bakslag. På grund av bristande bevisning lades utredningen kring våldtäkten ned.

– Vi trodde att om en läkare säger det, så finns det bevis. Men tydligen inte, säger Sandra.

Mannen har inte sökt upp henne efter att utredningen lades ned. Men hon är kritisk till att ett kontaktförbudet inte beviljades under våldtäktsutredningen.

Däremot ska hennes sambo upp i rätten. Han är misstänkt för misshandel av mannen, som ska ha skett i samband med att mannen hämtade sina saker i lägenheten.

Idag mår hon fortfarande psykiskt dåligt, och är fortsatt försiktig med att gå utanför lägenheten.

– Jag är rädd för att jag ska stöta på honom. Det hade inneburit en stor frihet om han fått kontaktförbud.

______

I nästa del går vi närmare in på statistiken kring kontaktförbud. Det visar sig att få anmälningar beviljas. Men vad är det egentligen som gör att de flesta anmälningarna avslås? Vi har pratat med åklagare för att reda ut alla frågetecken.