RYMDPOP Enligt pressinfon handlar konceptalbumet The Hybrids om ”hur vi förhåller oss till vår egen mänsklighet här på Tellus”. Det handlar om den tekniska utvecklingen som har gått så långt att ingen undkommer den. Di Leva själv är dock ingen amish - han välkomnar modern teknik har han sagt i tidigare intervjuer och denna plattas konklusion är ändå positiv och hoppfull.

Nej, robotarna har inte tagit över helt än, men nog ligger låttitlar som ”AI” ruskigt rätt i tiden. Att välja ett relevant tema har han onekligen lyckats med. Men om tematiken känns samtida eller futuristisk är ljudbilden desto äldre. Ofta kastas jag tillbaka till en känsla av sent 90-tal. Tänk känslan i filmen The Beach” och låtar som All Saints ”Pure Shores”. Lite den vibben kan höras på flera av de 15 spåren på ”The Hybrids”. Därmed sagt innehåller den också inspiration från flera olika genrer. Här ryms allt från house-piano till rock som låter som något Placebo hade kunnat göra. Låtarna har egna id på så vis men länkas samman i Di Levas typiska rymdpop. Framför allt är det hans sångmelodier som är återkommande signum. Stundtals blir dessa lite jämntjocka att lyssna till.

Det hade kanske varit en idé att ta in en utomstående jobbig producent som hade förmått Di Leva att testa nya galna idéer och sjunga på helt nya sätt? Ta in oväntade gäster? Med det sagt finns absolut låtar att ta med sig här.

Bäst är öppningsspåret ”The Hybrids” där mycket av vinsten ligger i en lätt distad kick som kontrasterar fint mot melodin. Näst bäst är instrumentala ”Roswell” som verkligen kastar mig tillbaka till sisådär 1998. På tredje plats ”A1”, som för in något nytt, avigt och mystiskt i Di Levas vid det här laget tjocka bakkatalog. Den här låten är nog den som kommer närmast vad jag hade trott att ”The Hybrids” skulle bli när han först berättade om skivan för många år sedan. Det vill säga - jag trodde nog den skulle vara mer avantgardistisk och utflippad än vad den visade sig vara. Singeln ”Fire of love” ska också nämnas som ett starkt spår. En tydligt 80-talsinspirerad historia som verkar ha inspirerats kraftigt av gitarrfiguren i The Polices ”Every breath you take”.

På den andra lite tråkigare planhalvan finns spår som framstår som alltför snäll och gullig P4-pop. ”Free Fredom” är ett exempel - den hade nästan kunnat vara med på någon mossig Westlifeplatta.

Men sådan är han Di Leva - går sin egen väg och upphör aldrig att överraska.

* Lyssna på ”The Hybrids” i vår spellista med musik av Gävlebor som har lämnat staden (i fysisk mening åtminstone).