Och på vad som är slump eller inte, på hur tillfälligheter och sliding doors-tillfällen väver våra liv. Och hur det kan komma sig att evolutionen ­– eller om det bara är tekniken – tycks göra oss mer obildade och självupptagna. Hur kan någon tycka att kunskap, bildning och intresse för omvärlden inte är det sexigaste som finns?

Har ni tänkt på hur många begåvningar, talanger – eller rent av genier – som vi aldrig får läsa några artiklar om eller som aldrig bygger företagsimperium, säljer ut arenor eller vinner Nobelpris? De som aldrig är på rätt ställe vid rätt tidpunkt, som inte blir upptäckta eller sponsrade, de som är födda på planetens skuggsida där personlig utveckling inte är ett alternativ. Kanske är de av fel kön, fel färg, fel look, fel ursprung och utan kontakter. Eller så är de helt enkelt bara nöjda med att gå omkring och vara förträffliga för sig själva. Tänk hur mycket anonym begåvning som finns mitt ibland oss.

Sen tänker jag att begåvning inte är någon garant för att någon är en bra människa. Du kan vara ett rövhål på ett plan och ett geni på ett annat. Tur då att några av de största begåvningarna också är de mest jordnära och lyckats behålla självdistansen. Det finns rätt många trots allt. Och jag faller snabbare än någon hinner säga ödmjukhet och integritet. Varje gång. Tack Börje Salming, ett lysande exempel. Jag kände dig inte, träffade dig aldrig ens. Ändå berörde du så oerhört. Kanske har du till och med förändrat den naturligt trumpna Gävlebons kynne till det bättre. Jag vill tro det. Du gjorde hursomhelst Gävle bättre.

Begåvning är heller inget hinder för att vara självupptaget aningslös eller ha en grandios självbild. Häromveckan väckte artisten Zara Larsson, uppmärksamhet efter ett inlägg på TikTok. Märk väl att jag inte säger att hon är självupptagen eller aningslös, bara nästan. Hon tycker det är naturligt att hålla låda i biosalongen och förstår inte varför man inte ska få diskutera filmen medan de pågår med sina kompisar. De som stör sig bör stanna hemma, tycker hon. Hon jämför med biobesök i USA där publiken skrattar och applåderar.

Jag vet inte riktigt var jag ska börja här. Kanske med att det här inte handlar om kulturskillnader eller en inställning till filmkonst. Det handlar om att vi – eller nja, en del av oss – allt mindre ser att vi är en del i ett sammanhang där hur vi beter oss påverkar andra. Istället har vi överfört de sociala mediernas filterbubblor till det verkliga livet. Det är bara dem vi delar bubbla med som är intressanta. De som inte gillar läget kan stanna hemma eller gå hem. Man kan säga att inställningen är motsatsen till ödmjukhet och självdistans. För övrigt är det inte samma sak att reagera på filmen genom att skratta eller applådera som att snacka sönder den och förstöra upplevelsen för andra. En upplevelse som de dessutom betalar för.

Men visst; vi kan ju testa inställningen att vi har rätt att göra lite som man vill i offentliga utrymmen. På bibblan, i tågkupén eller i den gemensamma trappuppgången. Om någon stör sig är det deras problem. Eller så kan man tänka; vad skulle Börje ha gjort?

Sofia Kalmeborg