Det hon fick mest uppmärksamhet för var att hon obrytt talade om att uppladdningen inför loppet stördes av att hon upptäckte att hon fått mens. Hon hyllas nu för sin öppenhjärtighet. Hon förtjänar hyllningarna, även om det förbryllar att det fortfarande är ett så tabubelagt ämne.

Länge var reklam för bindor som man såg på tv väldigt tillfilad, vätskan de hällde på bindan för att visa uppsugningsförmågan var oftast blå, aldrig - gudförbjude - röd. Det skulle ju ha kunnat likna det som de är tänkta att suga upp, nämligen blod.

Faktum är att den banbrytande första reklamfilmen för mensskydd som faktiskt visade blod (eller blodliknande vätska) kom för ungefär fem år sedan. Ungefär samtidigt som man äntligen började prata så smått om hur menstruationen påverkar idrottandet.

Trots att kvinnor i fertil ålder alltid har och alltid kommer att ha mensblödning varje månad så har ämnet länge varit tabu.

Inom idrotten är blod ingenting ovanligt eller skämmigt. Det är inte ovanligt att se en idrottsläkare sy några stygn för att fixa ett spräckt ögonbryn under pågående match, löpare som ramlar, fotbollsspelare som får dobbar på fel ställe – listan kan göras lång. Det ger sällan rubriker.

Men så var det då det där blodet som kommer en gång i månaden för hälften av befolkningen. Mens.

Bara ordet får en del att skruva på sig och få något frånvarande i blicken. Det faktum att blodet kommer ut ur vaginan gör att det ska hållas privat.

Som ung fotbollstjej skulle jag och mina lagkamrater aldrig någonsin ha kommit på tanken att berätta för vår (manliga) tränare att vi hade mens. Vi spelade trots att kroppen beter sig annorlunda under mens för många av oss. Kunskapen om hur mens påverkade prestation och så vidare var noll, det enda jag nånsin fick höra var att menssmärtor kan minskas av att idrotta.

Några decennier senare hade jag såklart hoppats på att det skulle ha förändrats. Tyvärr har det inte hänt så mycket som man skulle ha kunnat önska.

Det känns som om det skulle finnas mycket att (bokstavligen) vinna på att lära sig mer.

När det gjordes en norsk studie bland kvinnliga skidskyttar och längdåkare för ett par år sedan visade det sig att en majoritet av dem upplevde att de presterade något sämre under mens, det var däremot ingenting de delade med sig av till sina tränare. 92 procent av dem sa sig sakna kunskap kring träning och mens. Även tränarna saknade kunskap.

Egentligen är väl ingen förvånad. De flesta forskare är män och en pytteandel av all forskning på idrottsområdet är inriktad på kvinnor. De flesta tränare och idrottsledare är män. Det är knappast hela förklaringen, men definitivt en bidragande faktor till att området fortsatt är eftersatt.

På sikt finns goda förhoppningar om en förbättring och en idrottsrörelse där unga flickor vågar törs prata med tränaren om mens. Detta tack vare de kvinnliga idrottare som kämpar på för att normalisera kvinnokroppen och dess funktioner.

Med tanke på att det år 2023 får stor uppmärksamhet när en idrottare berättar att hon har mens så är det tydligare än någonsin att ännu fler borde prata om det.