När tiden drar vidare förändras ljuset successivt över det landskap som är våra liv. Det som först tycktes ligga i mörker, kan få ett nostalgiskt skymningsljus över sig långt senare, och det som glänste i solen till en början kan med nya perspektiv få en kall skugga över sig.

Så förändras ljuset över Roland Baines liv när decennierna passerar och han får nya perspektiv på det som har varit.

Roland Baines är protagonist i Ian McEwans nya roman “Lektioner”, hans bästa på många år. De två delar samma födelseår och flera yttre likheter i livsresan.

När läsaren först möter Roland Baines är han nybliven far och hans fru har lämnat honom. Våren 1986, i Tjernobyl sprider ett haveri i ett kärnkraftverk radioaktivitet över Europa. Alissa, som hustrun heter, har bara lämnat en lapp efter sig om att han inte ska försöka hitta henne.

Han står mitt i livet, utan någon karriär att luta sig tillbaka på, med många talanger – poet, pianist, tennisspelare – men utan förmågan att göra någonting av dem, med det fulla ansvaret för ett spädbarn.

Denna livskris får honom att för första gången på allvar blicka tillbaka på barndomen och hur han utnyttjades sexuellt av sin pianolärarinna. Ett övergrepp utdraget över många år, en relation som han då gick in glupskt i med hela tonårspojkens nyväckta sexualitet, men som han i efterhand inser har påverkat hela hans liv. Inte minst hans sexmissbruk. Mönstret i hans relationer i livet fanns i de notblad som pianolärarinnan gav honom innan han var mentalt redo att spela dem.

Dessa händelser, hustruns flykt och övergreppet i ungdomen, är romanens två stora kugghjul, men en 600-sidig roman har många sidospår och Ian McEwan skriver inte bara om en mans väg från vaggan till graven (eller åtminstone barndom till ålderdom), utan även om hela efterkrigstiden i Europa präglad av det socialdemokratiska välfärdsbygget och hur den ljusnande framtiden någonstans på vägen sjönk ner i ett mörker.

Genom att byta kön på två av de centrala gestalterna, komplicerar Ian McEwan ämnen som annars kan vara för svartvita för att kunna utgöra intressant romanstoff. Jag syftar på pianolärarinnan, en kvinnlig sexualförbrytare istället för en manlig, och hustrun som överger familjen för att kunna följa sin dröm och bli en stor romanförfattare.

Mest intressant blir det i det senare fallet, då Roland Baines efter många år av ilska till slut får erkänna att hustruns romaner är mycket bra, hon ses rentav som en av Europas största författare. Betyder det att hennes svek mot honom var försvarbart? Var det ett rimligt offer, som även han får acceptera för den större saken?

Genom att skriva om en vit, heterosexuell man i efterkrigsgenerationen utsätter sig Ian McEwan för avfärdande skrockanden, vilket han säkert har fått i recensioner. Utan tvivel tillhör Roland Baines den mest privilegierade generationen i världshistorien – men vad gör det med en människa att ha alla möjligheter i livet utan att kunna ta tillvara på dem? Hans misslyckanden är bara hans egna att bära, om han inte lägger hela ansvaret på pianolärarinnan och hustrun.

“Lektioner” är en roman som endast en erfaren, skicklig romanförfattare kan skriva utan att gå vilse. Ian McEwan har en förmåga att likt en rovfågel sväva högt ovanför sitt romanbygge för att plötsligt dyka ner i attack. Suddiga, mer översiktliga snabbspolningar stoppas för högupplösta ögonblicksskildringar av livets centrala stunder.

Med det sagt så är inte “Lektioner” en perfekt roman, men med så stora ambitioner så ingår det i premissen. Främst är det i delarna som tecknar en bredare bild av hela Roland Baines generation och världshändelser som format den som författaren fallerar. Annie Ernaux gör det bättre i “Åren”, men so what – i “Lektionerna” är det ändå bara en bakgrund.

Ian McEwan har skrivit en roman om livet, eller åtminstone om livet i västerlandet decennierna efter Andra världskriget fram till i dag. I en sådan berättelse kan det vara svårt att peka ut ett visst tema som lyser starkare än andra, men om jag ändå ska försöka så är det frågan om kontrollen över våra liv som återkommer. Hur mycket styr vi själva, och hur mycket sveps vi bara med? Roland Baines tillhör dem som kanske sveps mer lite mer än andra. Men bara en dåre tror att det är vi som styr våra liv och inte våra liv som styr oss.