När jag tog examen förra sommaren firade jag och morfar över en fika på uteservering. Han sträckte mig en avlång ask över bordet. Inuti låg en guldklocka med Gävle kommun 25 år ingraverat. ’’Den här är från mormor’’ säger han, ’’hon hade velat att du skulle ha den här.’’ Och fastän mormor inte kan intyga det själv så visste jag att han hade rätt. Vi skrattade och sa att det inte dröjer länge tills jag får min alldeles egna guldklocka.

Men nu har det snart gått ett år sedan jag tog min examen. Jag och mina nyexaminerade likar är som dom gnagare som febrilt rusar över Södermalmstorg i ett desperat försök att få komma in i värmen. Vi bankar med våra små rudiment mot dörrar och rutor; ”allt vi vill är att få vara kontorsråttor, släpp in oss!” På arbetsmarknaden tycks vi minst lika ovälkomna som torgets nya gäster. Med avsaknaden av tre års arbetslivserfarenhet, som tycks vara kravet för samtliga jobb, verkar framtiden när inpå så hopplös som torgråttornas.

När folk skämtsamt frågar om jag verkligen spenderat femton år i en skolbänk för att bli kommuntant har jag sträckt på mig och sagt att det är precis därför. Efter att ha jobbat tolvtimmarspass på fartyg, och i lagerlokaler där kunder skrikit att jag är dum i huvudet tills orden ekade inombords, kan jag inte föreställa mig något vackrare. Vad skulle kunna toppa kaffemaskiner och friskvård, trygga arbetsförhållanden med avtal och en fast lön den tjugosjunde? Matlådor och fredagsfika, morgonmöten och den årliga brännbollsturneringen. Allt jag önskar är att få vara ett litet, litet kugghjul i det stora maskineriet som är Sverige. Jag längtar efter Svenssonlivet, säkerheten, sammanhanget.

Alla säger alltid att det första jobbet är det svåraste att få, men aldrig hade jag föreställt mig att det skulle vara så här svårt. Inom service, där hela mitt yrkesliv utspelat sig hittills, hade det räknats vem man var och hur man talat för sig. Jag hade gått dit och tagit i hand och lämnat CV:et och börjat onsdagen därpå. Men det är annorlunda i vuxenlivet, har jag blivit varse. Dom tryckta erfarenheter och utbildningar jag sträcker över receptionsdisken förvandlas till konfetti i pappersstrimlaren; ’’vi tar inte emot spontanansökningar, du får hålla utkik på webben.’’

Vimmelkantig, som då det blåste tjugofem meter per sekund på havet, snubblar man på mållinjen i rekryteringsprocesserna. Gång på gång, på grund av den där åren av arbetslivserfarenhet man inte förstår hur man skulle hunnit skaffa sig. Men man reser sig upp igen, för en vacker dag måste man väl ändå bli insläppt? En vacker dag går sjömansmusen till kontorsråtta och då kommer tiden som hopplös gnagare på Södermalmstorg vara som bortblåst. Då kommer verkligheten äntligen bestå av tidiga morgnar och skatteåterbäring och arbetsplatsträffar. Så jag tar ett djupt andetag och tänker. Att det i slutet av dagen ju inte jubileumsfesten, eller ens guldklockan, jag längtar mest efter. Det är vägen dit.

Cornelia Lindstedt