Kontrasten kunde inte vara större. Jag lägger ner Ian McEwans senaste roman, “Lektioner”, och börjar läsa Viktoria Jäderlings “Fjällets succé”. Den förra är en roman som näst intill följer en huvudperson från vaggan till graven, romankonstens urberättelse, medan den senare är en splittrad och vindlande textmassa där den som försöker att spela huvudperson snabbt knuffas ner från scenen.