Michael Hjulström kommer till redaktionen för intervjun.

– Det är skönt att komma hemifrån lite, säger han och skrattar.

Han är varken van med att sitta hemma eller att plugga så studentlivet har blivit en ganska stor omställning.

– Jag har inte suttit i skolbänken sedan jag slutade gymnasiet och det var så länge sedan att jag knappt kommer ihåg.

Att vägen tillbaka till skolbänken har varit lång och krokig ser Michael inte som något negativt. Snarare tvärtom, livserfarenheten är minst lika viktig i yrket tycker Michael.

Innan skolbänken blev vardag jobbade Michael bland annat på Ovako i Hofors. Men han saknade att jobba med människor. Han har jobbat i serviceyrken förut och kände att han ville tillbaka till något sådant igen.

Som av en händelse sökte Parkbadet i Sandviken ny personal. Michael behövde knappt tänka två gånger efter intervjun innan han sade upp sig från ett relativt högavlönat jobb på Ovako för att bli badvakt.

– Det kändes helt rätt att byta jobb då, trots att det var mycket lägre lön. Kontakten med människor är värt mer än pengar, säger Michael.

2019 frågade kompisen David om Michael skulle vara intresserad av att hoppa in som idrottslärare på Hedängsskolan i Storvik. Han trivdes väldigt bra där, men man kan inte jobba som outbildad lärare hur länge som helst. Det blev lite av ett vägskäl.

– Ska jag sätta mig 5,5 år i skolbänken och sen få en halvtaskig lön? För även om jag trivdes bra med att jobba i skolan, med eleverna, så tänkte jag ändå på studieskulderna man skulle dra på sig.

Det var då sambon Marina Leino föreslog polisyrket.

– Utbildningen är 2,5 år så det kändes helt greppbart.

Dessutom kan Michael använda sig av omställningsstödet som staten delar ut.

Intagningsproven på Polishögskolan hade precis sänkts, vilket Michael tyckte var skönt, han ville gärna komma in och börja plugga med en gång. Inte behöva läsa in historia eller matte c.

Rekordmånga sökte till polisutbildningen i fjol, hela 28 736 personer. Men endast 1 501 personer klarade antagningsprocessen och kunde påbörja utbildningen. Michael var en av dem.

– Jag pluggar på distans, vilket känns bra. Jag åker ner till Borås var fjärde vecka ungefär.

Inför intagningsproven var han aldrig orolig för att den fysiska delen skulle sätta käppar i hjulen. På Parkbadet hade han nämligen hållit i träningspassen och hans jobb som idrottslärare kom väl till pass, så hans fysik var det inget fel på. Den psykologiska delen av provet däremot, var han lite orolig över, mest för att han inte visste hur de skulle gå till. Men där kom hans lärar-och serviceerfarenheter väl till pass. Att vara bland de äldsta på utbildningen är inget som stör honom.

– De som är yngre har kanske en studieteknik som jag saknar, men jag har livserfarenheten och den kan man inte lära ut.

Vad tänker du om brottsvågen som sköljer över Sverige nu? Har du fått nya insikter om det?

– Det var lite därför jag ville bli polis också. Jag gillade att jobba med ungdomarna och jag tror på att jobba förbyggande.

Han menar att gängkriminaliteten inte är ett polisiärt problem utan ett samhällsproblem. Alltså måste alla hjälpa till.

– Så det räcker inte med att utbilda x antal nya poliser. Man måste ha plats på fängelserna, fler åklagare och så vidare.

Efter att ha jobbat inom skolan ser Michael att lärarna spelar en stor roll i det förebyggande arbetet med eleverna.

– Kanske borde det vara lättare att bli lärare och ge yrket högre status. Fler lärare och mindre klasser. Det tror jag är en bra början.

När han väl är klar med utbildningen är han mest ivrig att komma ut och börja jobba. Framför allt vill Michael bygga relationer med ungdomar i utsatta områden.

– Jag tror att polisen måste synas på ett sätt som man inte gör nu, att vara närvarande i utsatta områden, visa att man bryr sig om dem. Men där måste ju hela samhället finnas redan från början – inte bara polisen.

När det gäller andra saker som polisen måste hantera så vet Michael inte riktigt hur han kommer att reagera. Att få se våld i nära relationer, när barn far illa till exempel.

– Det kommer ju att bli tufft och frustrerande att se så klart, men hur jag kommer ta det rent mentalt, det vet jag inte än.