Hemma hos Helen Hansson är det full fart med två småbarn. Wilhelm, som är ett år gammal, och Arthur som är fyra år. Arthur leker med en dinosaurie och visar när den gör volter på vardagsrumsbordet.

Men någon volt i mammas mage ville inte Arthur själv göra, för att underlätta förlossningen.

– Du var busig redan då, säger Helen.

På kontrollerna hos barnmorskan upptäcktes att barnet inte låg som det skulle, och ett ultraljud bekräftade att han låg i säte, med rumpan neråt.

Det bokades in ett vändningsförsök. Helens sambo Linus jobbade på annan ort, men hennes storasyster följde med i stället, eftersom rekommendationen var att inte komma själv.

Först fick hon ett läkemedel, som gjorde att livmodern slappnade av.

– Jag fick hjärtklappning och blev helt skakis. Sedan försökte de och försökte, men han gick inte att rubba, säger hon.

Två barnmorskor, en undersköterska och tre läkare försökte att vända barnet genom att ta tag i rumpan och få barnet att göra en kullerbytta.

– Det bara vällde in folk. Jag förstår inte vad som händer och tappar luften fem sex gånger när huvudet trycks upp i revbenen. Det var det absolut värsta jag varit med om, berättar hon.

Det visade sig att sonen inte bara låg i säte, utan också dubbelvikt, och nästan fixerad i bäckenet.

– Han satt fast med rumpan. Jag skrek stopp, för jag orkade inte mer. Det blev en hemsk upplevelse både för mig och min syster som var med.

Helen fick i stället en tid för planerat snitt, men några dagar före kände hon en konstig känsla i kroppen, och bad om att få komma in till förlossningen.

– Det var tur, för det hade satt i gång. Vattnet gick när jag blev inskriven och värkarna började sätta i gång. Det får det ju absolut inte när man ska snittas, säger hon.

Efter det gick det snabbt. Helen, som hade ställt in sig på ett planerat snitt, fick i stället göra ett akutsnitt.

– Jag var lite nervös. Att föda med snitt var inte det jag hade tänkt från början, men jag blev lugn i operationssalen, och jag blev förvånad över att jag var så lugn, berättar hon.

Hon tror att det berodde på att en läkarstudent var på plats, och att hon då fick höra allt som gjordes och varför.

– Han gick igenom allt steg för steg, och då kände jag mig trygg i att han vet vad han gör, säger hon.

Eftersom det var runt midnatt fick hon välja vilken dag sonen skulle födas.

– 17 januari fyllde jag själv 25 år och jag fick välja om han skulle dela födelsedag med mig eller inte, så det var lite roligt. Han föddes i stället dagen efter, säger hon.

18 januari klockan 00.20 för fyra år sedan föddes Arthur.

– Jag kände efteråt att det gjorde ingenting att det blev snitt. Han mådde bra, och det var det viktiga, säger Helen.

Hon är medveten om att alla har olika upplevelser av vändningsförsök, och har själv två kompisar som gjort det, varav ett lyckades.

Men när hon blev gravid på nytt var hon noga med att det stod något om det i hennes journal.

– Jag ville att det skulle skrivas in att jag totalvägrar vändningsförsök, säger hon, och skrattar.

Med lillebror Wilhelm blev det i stället en igångsättning på grund av kraftiga förvärkar och en vaginal förlossning.