Gissningsvis är det få av läsarna som har sett ett vilt lodjur, eller ens spår av detta skygga och vackra djur och som också är landets populäraste rovdjur och dessutom Hälsinglands landskapsdjur!

Hur kan det då komma sig att vid årets licensjakt, fälldes tilldelningen på 30 lodjur på mindre än sex dygn? En tilldelning som motsvarar 25 procent av länets hela population på 120 lodjur. Är detta en rimlig tilldelning?

Varför går avskjutningen så fort? Kan det bero på att antalet jägare som anmält sig till jakten är omfattande i länet och motsvarar nästan 1 600 svenska jägare. Tillkommer också en del anmälda utländska troféjägare, motsvarande nästan 1 000 i landet.

Det kan antas att cirka 100 av dessa valt att jaga i Gävleborg, vilket betyder att nästan 60 jägare per lodjur var inblandade i jakten! En jakt som huvudsakligen utförs via spårning med fordon längs skogsvägar och där spår påträffas, släpps hundar som jagar upp lodjuren i ett träd och blir därmed ett lätt byte.

Numera kan också viltkameror i valfri mängd och utan myndighetskontroll placeras ut i våra skogar och som sedan kan skicka bilder till valfritt mobilnummer. Djur, exempelvis lodjur, som upptäcks av en viltkamera, anger exakt position och tidpunkt. Därifrån är det då enkelt att släppa hundarna på lodjursspåren.

Läsarna bör fundera på om denna jaktform är etisk eller ren avrättning.

I länsstyrelsens beslut om jakt på lodjur anges som skäl att minska de socioekonomiska konsekvenserna och att minska skador på tamdjur inom jordbruksnäringen.

Men hur stort är då problemet? När det gäller de totala ersättningskostnader för drabbade tamdjur, främst får, står lodjuren för mindre än fem procent av alla våra stora rovdjur! Vidare, lodjuren står bara i snitt för 0,5 promille av drabbade får de senaste 20 åren och antalet angrepp uppgår till i snitt endast 3,7 årliga angrepp under samma period! En omfattning som knappast påtagligt kan påverka näringen. Läsarna måste fråga sig om det då är rimligt med denna omfattande licensjakt.

Vidare anges i beslutet att minska människors rädsla och oro för lodjursförekomsten! Jo, ni läste rätt. Rädsla och oro! Få, om ens någon, har angripits av vilda lodjur i landet eller i världen? Är detta ett rimligt skäl för den mest omfattande lodjursjakten i modern tid?

Anders Ekholm

Svenska Rovdjursföreningen region Gävleborg