... som är aktuell med en ny utställning med sina teckningar från senaste boken ”Här och nu”. På lördag är det vernissage på Brunnsviks folkhögskola i Gävle (tidigare Sankt Ansgars hus). Utställningen ska efter det vidare till Norrsundet och Sandviken. Under lördagen arrangeras det i samband med utställningen även en workshop i att rita satir och så hålls det ett samtal om yttrandefrihet.

I en krönika i januari skrev jag: ”Sverigedemokraternas framfart har gett Gävle-satirikern en nytändning och han kämpar med mycket gott humör”. Håller du med om att det har blivit mer för en satiriker på vänsterkanten att kämpa mot?

– Jodå, och det har blivit både lättare och svårare. Lättare för att det ofta är öppet mål, svårare för att de som styr Sverige lägger fram så absurda förslag att de framstår som satir redan i sig själva. Och vadå vänsterkanten? De ämnen jag ofta tar upp – rasism, orättvisor och miljöförstöring – måste väl uppröra alla anständiga människor.

I samband med utställningen arrangeras ett samtal om yttrandefrihet. Är du själv orolig över att yttrandefriheten utmanas i Sverige?

– Utmanas, ja. Men värre än så tror jag inte det blir. Så flata kan väl ändå inte svenska folket vara.

Det blir även ett prova-på-tillfälle att rita satir. Vilket är ditt bästa råd till den som vill följa i ditt spår?

– Krångla inte till det! Det går ofta att koka ner de allra största frågorna till en enda replik.

Du fortsätter att teckna satirteckningar men har lagt skrivandet om lokalhistoria på is. Varför lockar det mer att teckna nu?

– Jag har ritat kommenterande teckningar sedan jag var tonåring och tycker det aldrig känts så angeläget som idag. Så jag vill nog fortsätta vässa pennan ett tag till och försöka sticka hål – eller åtminstone pilla lite – på de sanningar och lögner, åsikter och fördomar, som virvlar runt i nyhetsflödet.

Under vintern har du haft publiksuccéer med föreläsningar om nazismen i Gävle. Varför lockar ämnet storpublik snart 80 år efter krigsslutet, tror du?

– Jag skrev och pratade om ”Hitlers vänner i Gävle” redan för trettio år sedan men då betraktades de mest som historiska kuriositeter. Även av mig. I dag verkar de gamla hemska idéerna fått fäste igen, särskilt vad gäller synen på människor. Och det hoppas jag skrämmer folk. Det viktigaste i mina föreläsningar är inte vad de här personerna från 30-talet hette eller hur de såg ut, utan att det rörde sig om alldeles vanliga välartade människor. Där har vi något att fundera över.