”Den älskande människan kan inte själv skriva sin kärleksroman”, skriver den franska filosofen Roland Barthes, som Carl ”Guldmunken” Cederström citerar i sin bok om att leva som frånskild i celibat och sedan möta sitt livs stora kärlek.

Trots Barthes självsäkra förkunnande om omöjligheten i detta gör Carl Cederström ett försök. ”Guldmunken” är en romantisk komedi inifrån djupet av den svenska storstadsmedelklassen. Och alla romantiska komedier måste ha ett hinder för kärleksparet, och i ”Guldmunken” är de flera.

De hinner knappt träffas förrän pandemin slår till och K blir isolerad och sjuk under flera veckors tid, de är båda frånskilda och så har Carl Cederström beslutat att leva ett känslomässigt enklare liv genom att avstå från sex och kärleksrelationer för att istället ägna sig åt sina barn, själsfrid och att vika plastpåsar. Kärlek passar inte in i den planen.

Just nu debatteras det om personliga texter har tagit över för mycket på svenska kultursidor. Carl Cederströms artikel om sin status som ”guldmunk” (titel på någon som levt utan sex i ett år) på Svenska Dagbladets kultursidor har setts som ett slags ground zero för denna utveckling, illvilligt tolkad som en till essä förklädd kontaktannons, och den hann knappt publiceras förrän Carl Cederström hade Stockholms alla medelålders singelkvinnor efter sig.

Ja, många har provocerats av Guldmunken, och inte blev det bättre av att han följde upp artikeln om sitt liv i celibat med en ny text där han skrev om hur kärleken kommit in i hans liv i form av tv-producenten K, som läst hans tankar och känt igen en själsfrände i hans fixering vid städning och ordning i livet.

I boken får hon just bara initialen K, men alla vet att det handlar om Karin af Klintberg, nu senast aktuell med den uppmärksammade dokumentärfilmen ”Kungen”. När hon kontaktar Carl är det med idén att göra en tv-serie om städningens kulturhistoria med Guldmunken som huvudperson. Det är onekligen en speciell twist i den rom-com som väntar att kvinnan i förhållandet undrar om mannen kan tänka sig att fortsätta leva i celibat för tv-programmets skull.

Nu blir det inte någon tv-serie, men trots att Carl tackar nej till projektet fortsätter paret att hålla kontakt, och när K isoleras sjuk i lägenheten skriver de långa mejl till varandra och trots författarens föresats om att leva som ensamstående förälder tar känslorna över.

Så långt har vi som via Svenska Dagbladet följt denna rom-com i Stockholms innerstad följt med, men en ny twist i deras historia som framkommer i ”Guldmunken” är att Carl och K:s kärlek utsätts för ännu en prövning (riktigt så kämpigt hade aldrig Tom Hanks och Meg Ryan det) när deras respektive ex blir tillsammans med varandra.

När jag läser “Guldmunken” drar jag en lättnadens suck över att inte leva ett intressant liv. Även om det skulle ge ett bokkontrakt med Albert Bonniers förlag.

Carl Cederström verkar ha haft intentionen att skriva en kärlekens kulturhistoria, nu när det inte blev någon tv-serie om städning. Han strösslar texten med referenser till historiens stora kärlekspar, och han studsar sin egen text mot citat ur Lars Noréns dagbok och Roland Barthes böcker. En författare kan emellertid inte bestämma hur en bok ska läsas, och jag tror att Carl Cederströms forskning i hjärtats kulturella vindlingar (han är docent i företagsekonomi vid Stockholms universitet) för de flesta läsare bara kommer ha samma funktion som de mer djupsinniga artiklarna har i Playboy. Man har börjat bläddra med andra behov att tillfredsställa, i fallet “Guldmunken” är det skvallersuget som kurrar.

Nåväl, jag har haft det tämligen angenämt tillsammans med Guldmunken, och även om han har irriterat även mig då och då – behöver man aldrig jobba som universitetsanställd? – så är det intressant att befinna sig i författarens hjärna. Hans prosa har sådan medvind att man dras med utan större ansträngning.

Jag läser om Carl Cederström samtidigt som jag ser den mycket sevärda tv-serien ”Fleishman is in trouble” på Disney+ som även den skildrar en nyskild medelålders mans trevande försök att ta sin an den nya tillvaron. Båda skildrar på tänkvärda sätt villkoren för en ny manlighet. Uppenbarligen är det en ny manlighet som provocerar många. Förhållandet med K omkullkastar många klichéer om hur 40-årskrisande framgångsrika män ska bete sig; istället för att köpa en sportbil och träffa yngre kvinnor så förälskar sig Carl i en åtta år äldre kvinna som dessutom är mer framgångsrik i yrkeslivet än vad han själv är.

Allra finast skildras denna nya manlighet när Carl generad i lekparken berättar för dottern om förälskelsen, och hon roat säger ”men pappa” och stryker honom över kinden ”lika ömt som sarkastiskt”.

Om det blir någon säsong två av den romantiska komedin ”Guldmunken” återstår att se, men Carl Cederström verkar ha drabbats av förbannelsen att leva ett intressant liv så förutsättningarna är goda. Jag har redan börjat poppa popcorn.