Annons

Annons

Annons

Insändare
Jag känner stor sorg och bitterhet mot Sverige

Text

Detta är en insändare.Åsikterna är skribentens egna.

Även i fortsättningen var svenska det enda saliggörande språket till och med i finska familjer. Läraren uppmanade: ” Pekka, gå hem och lär mamma svenska.” skriver skribenten.

Bild: Tomas Oneborg

Annons

I Sverige härskade ekot; bara ett språk. Jag lärde mig svenska under fyra år innan jag ville ha barn, före det litade jag inte på att min svenska skulle räcka till för att sköta ett barn. Finska hade inte dugt till det, för alla basunerade att svenska var det enda rätta språket man skulle tala med barnet.

År 1970 föddes min son och jag jollrade några finska ord för honom, men familjens gemensamma språk var svenska.

Min man var lärare i Upplands Väsby och på så sätt kom jag i kontakt med skolan. Man kände till att det i klasserna satt flera tigande finska barn. De kunde inte svenska och försökte inte ens tala för att undvika att utsättas för skratt. Några finska barn sattes i hjälpklass när man inte förstod att felet inte var inlärningssvårigheter utan att de inte förstod svenska.

Annons

Annons

År 1971 sökte skolan en finskspråkig person för att hjälpa finska barn. Vi var två sökande och vi tog halva tjänsten var. Jag var med i klassrummet och fick tala finska med barnen. Det ändrade inte inställningen. Även i fortsättningen var svenska det enda saliggörande språket till och med i finska familjer. Läraren uppmanade: ” Pekka, gå hem och lär mamma svenska.”

Ett språk, skrek hela folket. Om man talar finska med barnet, kommer det inte att lära sig svenska eller blir halvspråkigt och lär sig inte något av språken ordentligt. Det hjälpte inte att Tove Skutnabb-Kangas skrev en avhandling om hur viktigt det är att föräldern talar sitt känslospråk för barnet. Hennes undersökning bekräftade att barn som först lär sig finska kommer att lära sig även svenska, och det bra.

Forskning visade att eleverna i finska klasser klarade skolan bra och att de lärde sig både finska och svenska. Men denna kunskap hamnade i fötterna på ekonomiska fakta. År 1990 flyttades ansvaret från skolan till kommuner.

Jag flyttade till Gävle och här tog man emot mig med öppen famn. I Strömsbro skola fanns en finsk elev och jag blev anställd som något slags tolk. Jag undervisade henne i finska två timmar i veckan och sex timmar gav jag henne studiehandledning, hjälpte henne med andra ämnen. Så fortsatte det två år tills också hennes syster kom till skolan och jag undervisade även henne.

Annons

På 1980-talet startade man finska klasser, bland de första var i Eskilstuna och Södertälje. Rektorn som ansvarade för invandrarbarn i Gävles skolor bad mig att gå igenom klasslistorna i en skola och leta upp alla finska barn där.

Annons

När jag lämnade namnlistan till rektorn i den berörda skolan, ryckte han på axlarna, vad skulle vi göra med denna lista. På den tiden ansvarade rektorn för varje skola om man skulle starta med finska klasser i den skolan, och även om man slutade med befintliga klasser.

Forskning visade att eleverna i finska klasser klarade skolan bra och att de lärde sig både finska och svenska. Men denna kunskap hamnade i fötterna på ekonomiska fakta. År 1990 flyttades ansvaret från skolan till kommuner.

Nu hade ledarna i varje kommun möjlighet och rätt att bestämma över skolärenden i sin kommun. Satsningar i tvåspråkighet drunknade i lågkonjunkturen, särskilt när attityden inte nämnvärt hade förändrats.

Man har inte värderat finska språket i Sverige, detta har resulterat i att många finnar har skämts för att tala finska. Speciellt då man tidigare i barnavårdscentraler och skolor hade uppmanat föräldrar att tala svenska för sina barn, hur dåligt det än må vara. Det var ändå bättre alternativ än att tala finska med sina barn.

Jag fick mitt andra barn och även för henne jollrade jag några finska ord. Senare i skolan erbjöd man henne hemspråksundervisning ett par timmar i veckan. Och besöken hos mormor i Finland utvecklade språket och min son läste även i gymnasiet finska som hemspråk. Nu som vuxen kan han åtminstone säga hyvää yötä, äiti. Mina barnbarn kallar mig för äitiäiti. Jag valde det ordet i stället för mummu (farmor/ mormor).

Annons

Det har gått över 50 år sedan mina barns födes men jag känner stor sorg och bitterhet mot Sverige. Jag var själv novis och här i landet förstod man inte att språk är en rikedom för både människor och landet. Jag litade på riket och på att Sverige gav oss invandrare rätt kunskap. Att deras enspråkspolitik grundade sig i vetenskap och forskning och inte i attityd och tro.

Med hög röst basunerar jag nu för tiden: Lär er landets språk. Men tala med era barn på det språk som du kan!

Diplomaternas barn talar till och med tre språk, varför skulle inte vi finnar kunna lära våra barn åtminstone ytterligare ett språk?

Det har kommit nya minoritetslagar, men har omständigheterna blivit bättre eller sämre?

Vuokko-Vera Boman

Annons

Annons

Nästa artikel under annonsen

Till toppen av sidan