Daniel Gustavsson, känd som Skräpkulturbibliotekarien, går emot alla stereotyper om hur en bibliotekarie ska se ut, bete sig – och tipsa om för böcker. I den mån någon bibliotekarie numera faller inom denna stereotyp, som kanske hör hemma i slutförvaringen av gamla klichéer.

Han har färgglada och mönstrade skjortor, läser hellre serier än Jane Austen och avslutar alla sina författarintervjuer på Stadsbibliotekets scen med att ge gästen en väl utvald leksaksfigur.

Som Daniel Gustavssons alias antyder så är skräpkulturen hans domän och i denna vildvuxna trädgård är han en folkbildare som är lika väl inläst i Stephen Kings författarskap som på den amerikanska proffsbrottningens historia.

Har du inte träffat på Daniel Gustavsson på Stadsbiblioteket i Gävle (eller för den delen i Ockelbo, där han är bosatt) eller sett honom på författarscenen, har du kanske hört honom spana om populärkultur i P4 Gävleborg.

Som en Gästriklands Chuck Klosterman är han en ciceron inom all kultur som är lite coca cola-kladdig och som sätter en ära i att inte vara allt för högbrynt.

I sin nya bok är han populärkulturen trogen, men det är en viss del av trädgården som han har letat sig in i. Den skuggiga delen, med knotiga träd, gravstenar, köttätande växter och en olycksbådande måne ovanför. Skräck är ämnet, men som vanligt med Daniel Gustavsson finns det utrymme för många utvikningar.

I “Skräck i populärkulturen” skriver han om djävulens roll i fiktionen, om onda clowner, invaderande ufon, skräckrockens historia, Jack the Rippers avtryck i film, tv och böcker, vampyrer, fiskmänniskor. Med mera. Allra mest verkar Daniel Gustavsson trivas när han får ge sig ut som längst i smaklöshetens utkanter, som när skräckfilmsserier som pågått i några filmer för mycket i brist på andra idéer flyttar ut i rymden eller monster som har inspirerat till danser avhandlas.

Han är en smaklöshetens konnässör, men det finns ingenting hånfullt kacklande i denna odyssé genom smaklösheten, tvärtom, kärleken är genuin. Det är entusiasmen att vilja berätta om sina upptäckter som gör att läsaren lockas med, även i de kapitel som kanske inte intresserar lika mycket som andra.

Jag råkar dela några av de intressen som Daniel Gustavsson fördjupar sig i här, som wrestling och vissa skräckfilmsserier (saknar dock mer om min favorit, “Scream”, som verkligen lever i symbios med populärkulturen), men trots detta hänger jag inte med på alla turer i boken. Det blir lite för många zombier för min smak, desto roligare är det när Daniel Gustavsson hittar mer oväntade vinklar som motorsågens plats i populärkulturen.

Roligt är det också att författarens hemtrakter i Gästrikland har inspirerat texten, som i kapitlet “Bondskurk i Sandviken” eller i utvikningen om Lamour Records.

Bäst blir “Skräck i populärkulturen” när Daniel Gustavsson kan hitta en berättelse i det aktuella ämnet för kapitlet, och när berättelsen är tunn eller inte finns där alls blir det mer ett staplande av fakta som i ett kuriosans Wikipedia.

Avslutningsvis: Den mer kommersiellt präglade populärkulturen vet vikten av en lockande förpackning. Det har Daniel Gustavsson anammat och resultatet är ett riktigt läckert bokomslag som mer för tankarna till en affisch för en wrestlinggala än till en bibliotekshylla.