Mamma skriver ”ring mig på vägen dit” och ”ring på vägen hem”. Och jag ringer, för jag är lika orolig som hon. För jag är inte fjorton längre och tycker att hon är pinsam. Jag tränar inte bort min hunds skall när främlingar närmar sig oss obemärkt. Dom tar ett steg tillbaka och jag vill att dom stannar där, jag kan ge väganvisningar på två meters avstånd. Jag ursäktar och säger ”han gillar inte främlingar” för att jag inte gör det.

Jag märker det ibland. När jag vill ta en egen promenad, utan att behöva stanna för att mitt sällskap vill stanna och lukta på dom nya kottar som fallit under natten. När jag vill ha så hög volym i hörlurarna att hjärtat slår i dess takt. Då märker jag det. Att jag blir rädd. När han inte går tätt, tätt intill mig så ser jag mig om. Tar ut svängarna innan jag rundar hörn. Håller koll på hur min skugga dansar runt mig i lyktstolparnas sken, försäkrar mig om att den saknar danspartner.

Så var det inte förut. Som då jag och pappa gick längs söderbacken en eftermiddag. En full man ramlade och slog sig och jag grät av rädsla men han sa ”det är ingen fara gumman, han behöver bara hjälp”. Jag måste varit sju då, och jag torkade mina tårar och satte mig bredvid pappa och alkoholisten. Vi stannade vid hans sida till dess att ambulansen kommit. Men jag vet inte om jag stannat nu. Jag vet inte om det civilkurage som pappa försökte lära mig den dagen finns kvar.

Jag undrar om det kommit efter pandemin, avståndet jag så gärna har mellan mig och andra. Sneglar surt mot närgångna i kassakön, dom tror väl inte att pandemin är förbi? Dom tror väl inte att vi är säkra från den, säkra från varandra? Kanske kom det tidigare än så. Då jag var i USA och hotellreceptionisten förklarade för mig att om någon föll ihop på gatan skulle jag genast skynda förbi. Dom vill inte ha din hjälp, förklarade han, dom vill ha din plånbok.

Jag uppfostrades av min familj att vara modig, men resten av världen tycks bara dela ut guldstjärnor till dom rädda. På nyheterna talas det om brottsoffer som varit för snälla, som tvingats betala med sina liv. På nätet tipsar kvinnor varandra om var man får tag i pepparspray. På middagar diskuteras självförsvarskurser och hur farligt det är att dejta. Överallt blir jag uppmanad att se förbi, se ned i backen och se till så ingen följer efter.

Jag kan inte låta bli att undra över hur jag kommer vara sedan, mot mina framtida barn. Om jag kommer uppmana dom att hjälpa äldre män som ramlar och slår huvudet i trottoaren, som pappa uppmanat mig. Om jag kommer ge dom växeln för att lämna till kvinnan utanför närbutiken, som min morfar lärde mig. Om jag kommer uppfostra dom till att fråga hur det står till med folk som gråter i busskurer, som mormor gjort.

Eller kommer jag lära dom hjärt-lungräddning som min mamma lärt mig, men sedan säga att det endast får användas på folk dom känner. Kommer jag lära dom knepet med nyckelknippan mellan knogarna? Kommer jag lära dom att världen är farlig? Jag är bara tjugofem och inte mamma än, men jag är redan rädd för dom barnens skull, dom vi alla ska skaffa sedan. Hur ska vi uppfostra barn att våga, när vi vuxna blivit så rädda?

Cornelia Lindstedt