En långsam arm rör sig upp under täcket. ”Kom!”, säger hon. En kall hand greppar bestämt min och den andra mitt ansikte. ”Du ska inte vara ledsen. Det här är ett skit men ni ungar ska vara glada över att ni blev så fina. Om jag orkar kan jag spöka för er”. Det är en av de klara glimtarna. För på bara några månader har demensen fått fäste tillsammans med bästisen cancer.

Ingen av dem som befolkar hennes sovrum vet vem kraken i sängen egentligen är. Hon är den urstarka, mest stryktåliga, sanslöst roliga, briljanta och slående vackra kvinna som är min mamma. Ofta skitdryg men ändå min klippa. Och med det varmaste hjärtat. Även om hon hade dåligt tålamod med onödiga människor. Som på gott och ont gjorde mig till den jag är. Kanske inte helt men ändå till stor del. När jag ser mig i spegeln är det hennes ögon som tittar tillbaka i mina. När jag är en idiot är det hennes röst i mig som säger: ”Men vad håller du på med!? Nu får du ta och kamma till dig!”. När jag gjort något bra säger den: ”Du ser vad lik mig du är!”.

För tolv år sedan gick hon motvilligt i pension. Hon älskade sitt jobb, främst sitt gäng, arbetskamraterna. Men hon tänkte att nu kunde hon få tid till resor, vänner, och att pyssla om barn och barnbarn. Hon struntade alltid i att vi ungar, åtminstone enligt folkbokföringen, länge varit väldigt vuxna. Samma år fick hon sin diagnos; en ovanlig tumörsjukdom som visade sig genom en hjärntumör. Sen kom tumör efter tumör på olika ställen i kroppen och min unga, modeintresserade mamma åldrades i raketfart. De många sjukhusbesöken blev vardag och resorna till onkologen i Uppsala nästan lite festliga för där hyllades hon som ett unikum av styrka. Tumör på tumör besegrade hon med sina mer än nio liv. Tills nu.

Nu får hon palliativ vård i hemmet eftersom hon också är den mest egensinniga och envisa jag vet. Om hon ska dö ska hon göra det hemma. Punkt. Men hon tänker att de kan ha fel med det här palliativa. När hon är bra igen måste jag följa med henne och köpa en ny väska. Sköterskan säger lugnt men tydligt: ”Det är cancer som inte går att behandla du har, Gunilla. Du ska dö”. Mamma gillar ju det raka och tydliga men svarar: ”Äh, cancer har jag ju haft förut”-´.

Ibland missbedömer jag de klara stunderna. Jag frågar om något av det bästa i det brokiga liv som blev hennes. ”Jaaa du... Det måste nog vara akvariet vi hade i Lövbacken det”, blir svaret. Jag går omkring i en lägenhet där varenda sak är ett minne av hennes, vårt, liv. Att föreställa sig en värld där hon inte finns går inte. Fel kanske många tycker, men min mamma var även min bästa vän. Vi har burit varandra. Och hon har gått genom eld och vatten för sin familj.

När det kommer en människa som ska nattvaka över mamma, som avlastning, vill jag förklara situationen lite, att det här har gått väldigt fort på slutet. Jag vill ge en bild av mamma, som är väldigt trött och sover mycket men inte är så gammal som hon ser ut och bitvis stenklar i huvudet. Han säger: ”Du behöver inte förklara, jag förstår precis. Jag har suttit så många nattvak. De är alla så här”. Jag vill skrika att min mamma inte är någon dussinzombie. Men i mitt huvud hör jag mammas lugna röst citera Stenmark. Hä löns int förklar för den som int begrip.

Sofia Kalmeborg