En föreläsning om rollen och ansvarig som ung anhörig till sin pappa då han insjuknar i frontallobsdemens (en dödlig hjärnsjukdom). Tillvaron vänds upp och ner både för Sofia och hennes pappa som bor ensam i sitt hus, Sofia bor en bra bit därifrån. Tillvaron hemma fungerar inte alls för pappan. Han kör bil och repar den, har svårt med hygienen och sin mathållning. Har massor av mat i frysen, men glömmer att äta. Situationen förvärras och pappan får flytta in på ett boende. Tyvärr så saknar personalen kompetens om demenssjukdomar, det medför fyra vändor in på sjukhus, pappan är helt uttorkad och har sepsis (blodförgiftning). Bemötande från personal, sjuksköterskor och chefer är bedrövligt dåligt.

Sofia har haft kontakt med en demenssjuksköterska "Carina" från början av demensresan. Sofia får rådet att flytta sin pappa, alltså byta boende vilket blir ett lyckokast både för pappan och Sofia. På det nya boendet är personalen välutbildad och intresserad av patienterna. Pappan får adekvat omvårdnad och många kramar, allt som underlättar i vården. Personalen spelar Lasse Stefanz, musik som pappan älskar och han får glimten i ögonen. Personalen når fram, har fina värderingar, bra attityd och ler ofta mot pappan i sitt dagliga arbete. Sofia får en rak och öppen kommunikation med personalen. Personalen arbetar efter devisen "Här och nu – gör det bästa för patienten dagligen", bra mål för demenssjukvården. Som för alla slutade pappans liv värdigt med god palliativ omvårdnad.

Tack Sofia att du hade mod och ork att dela med dig av dina erfarenheter samt svara på våra frågor. Drygt 30 personer deltog.

Gävle Demensförening

Karin Andersson