Jag bor i ett fritt och upplyst land, som dessutom är ett av världens mest jämställda. Det pågår ett krig inte långt bort, folk dör för att de tänker självständigt eller bara för att de är kvinnor, homosexuella eller störande på annat sätt. Folk har det alltid värre någonstans. Likförbannat är det tungt inuti.

Men med sorgsenheten samsas ändå tacksamheten. Och jag hör ju hur frireligiöst det där låter, men jag är så tacksam för människorna i mitt liv. De är min religion och mina jesusar. Dock väldigt hedniska, ofta skitdryga, men alldeles, alldeles underbara. Två av dem – eller nja, en då, den ena var en hund – stannade tiden en liten stund och klev av under skitvåren 2023.

När jag skriver det här exploderar försommaren utanför fönstret. Sinnena invaderas av dofter, färger, fågelkvitter, känslan av en solvarm vägg mot ryggen och smaken av årets första glass ute. I fredags begravde vi mamma, jag och min bror. Och jag vet; det är inget unikt, barn begraver sina föräldrar. Det är livets naturliga gång. Men jag trodde jag skulle vara lite beredd. Hon var sjuk så länge. Det var jag inte. Och hon hade så mycket olevt liv i sig. Så mycket som aldrig får bli av nu. Hon blev 76 år, min – för mig ­– evigt unga mamma. Som förvisso också var skitdryg för det blir alla som vi kommer tillräckligt nära. Jag har slutat svära att jag aldrig ska bli som min mamma för jag vet att en del av mig obevekligt närmar sig ändå. Och en annan del av mig – en dryg del av mig – blir lite stolt.

Några timmar efter mammas sista andetag är det som att vara mitt i en scen av Roy Andersson. Hennes lilla kropp hämtas av två små människor i mörka kostymer, hon läggs på en bår med rött sammetskapell och bärs lite vingligt ner i den trånga trappuppgången ut till likbilen, där hon får en liten bugning av bärarna. Mamma skulle ha fnissat, som hon alltid gjorde i märkliga situationer. Hon var vardagskomikens drottning, med knivskarp blick för det dråpliga.

Ytterligare en vecka senare deltar jag i Sveriges största militärövning på över 30 år. Världen utanför försvinner, fokus är helt och hållet på det som händer just där och då. Tills det blir Valborg och flaggor hissas för att hylla kungen som fyller 77 år. Och jag tänker att jag ju måste ringa mamma eftersom hon också fyller 77 i dag, då jag tyvärr var tvungen att jobba i år. Och att det som vanligt är gråkallt på hennes dag. Men så inser jag att vädret inte spelar någon roll och att hon inte skulle svara.

Mamma var ljuvligt cynisk, men även kritisk. Jag har i många svaga stunder känt mig otillräcklig, att jag borde göra mer åt mitt utseende och undrat om hon tyckt att jag egentligen gjort nåt vettigt av mitt liv. Men i hennes lägenhet hittar jag högar av gulnade tidningsartiklar, reportage och kanske alla mina krönikor. Här och var har hon strukit under meningar eller skrivit små tillrop som ”Bra!” eller ”Helt rätt!”. Under ett foto på mig och min bror står ”Ingen har finare ungar är jag.”.

Jag vet att hon tyckte jag var dum som lämnade journalistiken som heltidsjobb. Men jag tror att hon, som den mest egensinniga människa jag vet, ändå var lite nöjd med tanken att jag nu jobbar i Försvarsmakten. För det finns mycket att försvara i ett land där man har friheten att leva precis som man själv väljer. Där man får garva åt vad man vill, tänka och tycka fritt. Vara sig själv. Det är det jag krigar för mamma; för dig. I fredags spelade vi ”Den odödlige hästen” och ”Sånt är livet” för dig. Jag vet att du sjöng med.

Sofia Kalmeborg