"En samvaro i Jazzmusik, spelad så gott man kan, är fredsbevarande.

Man kan inte vara förbannad när det svänger."

Texten fanns på en tavla i Gävle JazzClubs gamla klubblokal i Folkets hus.

Gunnar Malmgren gillade den. För man behöver inte vara helproffs för att spela jazz, det viktiga är att det svänger och att man har kul.

I ungdomen trakterade Gunnar ett flertal instrument, men fastnade till slut för tenorsaxofonen. På 1950-talet spelade storbandet Birdland jazz och upp till dans på Folkparken, ett av Gunnars första lite sporadiska engagemang. Han hade också egen orkester men spelade även med i trumpetaren Åke Erikssons band tillsammans med saxofonkollegorna Curre Holm och Gunnar Cyrén.

Stundtals var det hårda tider med resor och sena kvällsgig. Gunnar träffade sin livskamrat Britta och 1959 slog bröllopsklockorna, ett äktenskap som skulle vara i 63 år. Snart tillkom även sönerna. Gunnar tog en paus från musikerlivet och prioriterade familjen. En tid som varade i 30 år!

”They never come back ”är en gammal boxningsfras. Men när Gunnar kom tillbaka till jazzen, så var det med besked. Gävle JazzClub hade bildats några år tidigare och Gunnar togs emot med värme av såväl gamla som nya spelkompisar.

Vid tiden kring millennieskiftet var såväl Britta som Gunnar med i jazzklubbens styrelse. Hantverkarsalen i Folkets hus var hemmaplan för jazzkonserter både höst och vår. Trettondagsjazzen var, och är fortfarande, årets höjdpunkt. Dessutom en livad period med jazz på Engeltofta, Berggrenska gården och Gävle Cityfest. Gunnar Malmgren och hans orkester hade alltid ett finger med i spelet.

De sista åren hade orkestern en likartad sättning med Gunnar på tenorsax, Hans Grelsson vibrafon, Göran Schultz piano och sång, Rolf Emtegren bas och Lasse Pettersson på trummor. Spelningarna hade då flyttat till Konserthuset. Tack vare Siv och Hans Grelsson finns inspelningar bevarade på CD med Gunnar Malmgrens orkester under 10 år. Med en verklig jazzfeeling menade diggarna, som förstod sig på jazz

Nu hade Gunnar blivit 85 år – kanske det var dags att sluta. Nja, men inte riktigt än. Han konstaterade att musikutbudet på äldreboenden och institutioner var ganska tråkigt med allehanda religiösa inslag. Men det var ju inte det de boende vuxit upp med på 20- och 30-talet. Det var ju jazzen med swingmusik a la Benny Goodman och Tommy Dorsey. Med saxofon och medmusikanten Jörgen på sång och gitarr såg duon till att det spreds stor glädje och började svänga ordentligt på helt nya platser i Gävle med omnejd. En del dansade till och med.

Hur var då Gunnar Malmgren som musiker? Många har liknat hans spel med Lester Young i Count Basies orkester. Kanske lite förmätet att jämföra Gunnar med en världsartist. Fast när det gällde tonen på saxen var faktiskt Gunnars sound lite mer mustigt. Hans solon, känslan för rytm och harmonier var enastående. Dessutom hade han förmågan att inspirera sina medmusikanter. Han var alltid glad i sinnet. Samtidigt var han generös att dela med sig av sina kunskaper. Han var också alltid öppen för vad hans medmusikanter hade för idéer. Man lämnade alltid själv en träff med Gunnar med gott humör.

Gunnar Malmgren erhöll 1998 Gävle JazzClubs årliga stipendium. Motiveringen i kortversion: En genuin jazzmusikant vars energi har vitaliserat gävlejazzen och jazzklubben såväl praktiskt som musikaliskt.

Det är bara att hålla med!

Tomas Palm

Lasse Pettersson

Göran Schultz

Jörgen Strömberg