Hur får man livet att gå ihop när man är svensk mästare i en idrott och samtidigt aktiv narkoman? Att bli stoppad i en oskattad bil med droger i kalsongerna och en våg i innerfickan måste väl betecknas som ett extremt fall av personlig kraschlandning. Hur ska vårt samhälle lyckas hålla unga människor borta från drogcirkusen när vi har idrottare, svenska mästare dessutom som inte kan hålla sig drogfria? Den personen är en skamlig förebild och en motpol för allt jobb som görs i skolor och våra ungdomsgårdar i kampen mot narkotikan. "Jag behöver det mot smärtan" var en ynklig ursäkt. Sådana "idrottsmän/kvinnor" kan vi vara utan.

Besviken förälder