Det ingick liksom ändå i kontraktet att hon tacksamt skulle ta emot den och berömma min konstnärliga förmåga. Men det gjorde hon inte. Tvärtom såg hon förnärmad ut och sa: Tycker du verkligen mormor är så där ful?

Jag minns inte detta. Men mamma kommer ihåg det fast det är mer än femtio år sedan. Och vem vet? Kanske hade jag blivit mer intresserad av att teckna och måla om mormor bara hade spelat sin roll? Omvänt vet jag i alla fall med säkerhet att det fanns ett par lärare under mina skolår som alltid hade några uppmuntrande ord redo när jag behövde dem som mest, och jag kan aldrig tacka dem nog mycket för det. Förmodligen vet du som läser detta precis vad jag pratar om; små, små ord sagda vid rätt tillfälle kan betyda så otroligt mycket.

Om ett par veckor är det dags för Kryssarklubbens årliga seglings-eskader till Åland, och jag minns så väl den första gången jag följde med. Jag hade aldrig satt min fot på en segelbåt, och det var egentligen inte meningen att jag skulle göra det heller. Min vän och kollega Charlotta hade däremot fått en inbjudan att följa med till Åland och göra en reportageresa, men när hon blev sjuk precis före avfärd hoppade jag in i hennes ställe. Och jag insåg givetvis att den stackars skeppare som skulle få mig som gast inte hade dragit någon vinstlott precis. Fumlig, osäker och oerfaren kände jag mig mest i vägen.

Men min skeppare Perra gjorde något helt fantastiskt som jag tänkt mycket på sedan dess. Han samlade hela besättningen på däck, och sa – helt riktigt, för övrigt – att han mycket väl kunde få en stroke eller hjärtbesvär till sjöss, och att det var livsviktigt för honom att resten av besättningen i så fall kunde föra båten i hamn ändå. Och eftersom jag med bred marginal var den minst erfarne ombord så måste jag stå vid rodret redan från start – givetvis med Perra bredvid mig. Han lärde mig sedan ta ut och hålla kursen, lärde mig hitta vinden, uppmuntrade mig att fatta beslut och våga lita på min förmåga.

När vi kom fram till Åland pratade jag med ett par killar som hade gastat på en annan båt, och de hade tvärtom fått instruktioner att hålla sig undan så mycket som möjligt för att inte vara i vägen för den som stod vid rodret. De killarna har jag aldrig sett på havet igen. Jag själv däremot växte av förtroendet och de uppmuntrande orden från Perra. Hade det inte varit för honom hade den där första Ålandsseglatsen förmodligen också blivit min sista. Och Perra vet inte ens om det, men jag har numer alltid en flaska rom ombord på min egen båt. Och om kvällen är kylig tar jag ett litet glas när båten väl är förtöjd för natten – och då skålar jag för honom.

Så skål, Perra – var du än är i dag.

Larry Forsberg

Låtskrivare och radiopratare