Under mina över 20 år inom frivården har allmänhetens normer kring narkotika och att anmäla brott till polisen förändrats. De senaste fem åren har missbruket av kokain och syntetiska droger ökat i Gävle. Gefle Dagblads undersökning av kokainspår på restaurangers toaletter avslöjar det. Kokainets korta rus kostar pengar, lidande, nojjor och människoliv världen över. Avloppsmätningar görs tio gånger per år i Gävle och visar att amfetaminkonsumtionen är mycket hög i staden. Enligt drogsamordnare Johnny Gustafsson visar dessa mätningar även på att årskonsumtionen i staden är 260 kg cannabis för ett gatuvärde på 39 miljoner och 10,4 kg kokain för ett gatuvärde på 10,4 miljoner.

Läs mer: ”Gängkriminella blir utbrända”

Cetin och Liljestrand skriver att narkotikaförsäljningen i Sverige är helt beroende av pojkar, inte sällan 12-13-åringar som tidigt rekryteras till gängen och står i princip för allt det grundläggande arbetet med att sälja, förpacka, transportera och gömma. De fostras av gänget, tjänar pengar och hoppar av skolan. Vid samma ålder påbörjar de ett eget missbruk ofta av hasch för att senare börja med tramadol och andra tyngre droger.

De äldre ungdomarna, de som begår beställningsmord när de är någonstans i åldrarna 16 till 20, har inte bara råkat hamna i den situationen. De är seniora kriminella mitt på karriärstegen, en stege de redan har hunnit ägna en stor del av sina liv åt att klättra upp för. På samma sätt har de unga män som rekryterar småkillar till att sälja hasch i trappuppgången inte uppstår ur tomma intet. De förvaltar en brottskultur som de själva har fostrats i.

HSS. Gängets förkortning för ”Hör inget, ser inget, säger inget”. Tystnadskulturen och våldskapitalet gör att verksamheten fortgår tämligen ostört. Det handlar om att straffa, eller att demonstrera sin makt, men också om att behålla kontrollen över ett visst område eller en viss gruppering. En lättkränkthet när de är drogpåverkade är enligt Cetin/Liljestrand, kanske främsta anledningen till att våldet har blivit så grovt, då oförmågan att tänka på konsekvenserna blir än mer påtaglig. Många som lever denna livsstil vill lämna den, men de snabba pengarna har blivit långsamma skulder och våldet de bevittnat, utfört eller blivit utsatta för har gjort dem traumatiserade och livrädda. Rädslan, missbruket och skulderna håller dem kvar i en värld där de aldrig kan slappna av och måste ha ögon i nacken.

Läs mer: Han orkar inte leva som kriminell längre

Det är en svår utmaning för samhället utmaning att bryta denna utveckling. Rekryteringen sker tidigt och i ju tidigare ålder den sker desto svårare blir det att bryta denna livsstil. Hur förhindrar vi rekryteringen? Hur stöttar vi föräldrarna i att sätta nödvändiga gränser? Hur motiveras ungdomar att fortsätta skolan? Vad kan socialtjänsten göra för att minska narkotikamissbruket i samhället? Vad gör kriminalvården för att minska återfallen i brott? Vad skulle en utbränd 25 årig kriminell säga till sitt 13-åriga jag som just fått en tusenlapp för att transportera ett paket från punkt a till b och känner sig sedd, hörd, bekräftad och belönad av sina äldre idoler? Jag brukar ställa den frågan till de utbrända kriminella jag träffar i mitt dagliga arbete och har inte fått något hjälpsamt svar ännu. Om du drar en lina, tar synt eller röker en joint till helgen och går till jobbet som vanligt på måndag, vad får du för tankar om denna text?

Mats Ädel

programledare inom frivården som bland annat bedriver behandlingsprogram mot gängkriminalitet

Läs mer: Hon hjälper gängkriminella att hoppa av