Nu har det förvisso höjts en hel del höga röster om kulturskymningen i Norrköping, men kanske inte från vardagsbrukarna, som ser det som självklart att det finns museum, bibliotek, musik- och konstutbud och en kulturskola för ungarna som hellre spelar cello än hockey. Kanske inte från dem som räddas av ­– eller i alla fall hittar en reträttplats i – det som kommunstyrelsens ordförande i Norrköping ser som ett särintresse.

Mycket kan man säga om Sandviken men kultur och sport levde under min uppväxt i välmående symbios. För mig var det stora biblioteket, granne med konsthallen, ett andra hem och ett inträde till nya världar. Och det fanns alltid en initierad bibliotekarie som kunde tipsa om en bok jag kanske skulle gilla med tanke på vad jag läst tidigare. Och ibland kunde jag och min bästis Helene bara sätta oss i skivhörnan och lyssna på något (ja, jag vet att det låter absurt att man inte kunde lyssna på exakt vad man ville precis var- eller närsomhelst).

Konsthallen väckte intresse just för att den låg precis vid biblioteket. Och ibland fanns där något för mig, ibland kanske mest för någon annan. Gott så. Jag inte säga att biblioteket väckte min kärlek till böcker för den var redan klarvaken, men det gjorde min lilla värld större och därmed också mig. Kultur är inte livsnödvändigt på samma sätt som vård när en arm har trillat av eller ett försvar när ryssen invaderar. Men intellektet, hjärtat och själen behöver också lite kärlek när armen är lagad och landet säkrat.

Min mamma hade inte en trasig arm. Båda var lika starka som hennes hjärna var skarp. Tills cancern till slut – efter att ha brottats ned gång på gång – tog henne. Hon fick den palliativa vård hemma i sin lägenhet som erbjuds i Gävle. Det innebär i praktiken att en eller två sjuksköterskor gör hembesök några gånger om dagen och försöker lindra det mest akuta. Och dessa sköterskor var obeskrivligt fantastiska, men ibland i Norrsundet när mamma hade behövt lindring.

Problemet var att mamma behövde någon där hela tiden. Inte bara för att lösa det medicinska, toalettbestyr och hygien utan för att hon hade varit helt ensam i sin säng med bara ångesten och våndan som sällskap den sista tiden i livet. Jag var där och hon sa ofta att jag skulle sitta intill sängen så att hon kunde se att jag var kvar. Men alla har inte någon som kan vara kvar eller ens där en stund. Hemtjänstpersonal utan grundläggande vårdutbildning, som inte känner patienten eller kanske inte heller har tid, intresse eller förståelse för döende människor med ångest är inte ett alternativ.

Jag fattar att bristen på ett hospice i Gävle, där döende människor kunde få avsluta sina liv på ett värdigt sätt, inte är något som gemene man går och tänker på till vardags. För att vi som regel inte brukar tänka på saker som borde vara helt självklara. Att de inte är det kommer som lök på laxen när du antingen är döende själv eller har en närstående som är det.

Var hamnar vi när vi inte intresserar oss för det större perspektivet? Ser att allt hänger ihop. Till och med palliativ vård i Gävle och kultur i Norrköping hänger ihop. På ett samhällsbyggande plan. Om vi får utrymme och trygghet att vara större människor då blir också samhället större. Och döden kanske värdigare.

Sofia Kalmeborg