Nej, det var inte så hon sjöng, Anna-Lena Löfgren. Men det var så mitt fyra-åriga jag uppfattade texten, sittandes framför farfars radio. Betong var fortfarande ett okänt begrepp för mig. Vi bodde i ett Bomhus som på den tiden fortfarande var glesbefolkat, och jag hade aldrig någonsin sett ett höghus. Så för mig var det mycket begripligare att kartongen svävade högt över marken än något jag inte ens visste vad det var. Några år senare flyttade vi till ett betonghus, och jag slutade lyssna på samma musik som farfar. Det skulle dröja 50 år innan jag gjorde det igen. Och det kan jag tacka den usla sommaren för.

En regnig julidag när jag hellre hade hängt på stranden började jag lyssna på – och googla texter och information om – några låtar som låg på svensktoppen när jag var liten. Och jag hittade ett intressant mönster. En betydande del av de låtar som var populära då – vi pratar 60- och tidigt 70-tal – beskriver en längtan tillbaks till ett Sverige före folkhem och miljonprogram. Som just ”Lyckliga Gatan” med Anna-Lena Löfgren. Andra exempel är Per Myrbergs ”Trettifyran” (1964), Gunnar Wiklunds genombrottslåt ”Nu tändas åter ljusen i min lilla stad” (redan 1959), Anna-Lena Löfgrens (igen) ”Aldrig Mer” (1971), Lena Anderssons ”Är det konstigt att man längtar bort nå´n gång?” (1971). Och så min dansbandsfavorit från 1974: Jigs svenska version av klassikern ”Chattanooga Choo Choo”: ”Krylbo Central”. Som förutom den inledande, starka strofen ”Krylbo Central står inte kvar på tidtabellen” även innehåller ett fantastiskt nödrim: ”Svart och övergivet/står lokomotivet”.

Gemensamt för de flesta av de här låtarna – och det finns många fler än de jag räknat upp – är en längtan tillbaks till ett Sverige som redan då var borta sedan länge. Ett Sverige före betongen, flytten till staden och den vilsenhet som uppstod när bondesamhället fick ge vika för industrialismen. Den idyll som beskrivs fanns förmodligen aldrig på riktigt – i alla fall uppfattades den nog knappast lika idyllisk av alla.

I dag talar många om folkhemsbygget och åren efter andra världskriget som de gyllene åren. De flesta som gör det var inte med på den tiden. Inte ens vi som har kvitterat ut guldklockan – så att säga – var med på den tiden. Men jag tror det ligger i vår natur att i osäkra och turbulenta tider söka någon slags tröst i flydda tider. I dag har vi fundamentalister och ett pågående krig i vår närhet att oroa oss över. När låtarna jag nämner ovan var hits rådde både ett kallt krig och ett hett krig i Vietnam.

Det är givetvis lätt att raljera över och småle åt de här låtarna – men man måste nog vara rejält kallhamrad för att inte smittas av det vemod Anna-Lena Löfgren fångar när hon i ”Aldrig mer” lämnar ”den by som sett mig födas/snart sover den en evig Törnros-sömn/ty borta är dess ungdom, blott de gamla lever kvar/i denna bygd som en gång blomstrat har”.

Larry Forsberg

Låtskrivare och radiopratare