Emma Eriksson, 21, är född och uppvuxen i Sandviken. Hon bor med sina föräldrar och lillebror i ett hus i bostadsområdet Västanbyn.

Hon berättar att hon var mycket blyg som barn och blev mobbad för sin hårfärg och för att hon skelade med ögonen.

– Därför drog jag mig till djuren. Jag har alltid älskat djur, särskilt hästar. Jag började på Högbo ridklubb, tränade och red där. Senare gick jag över till islandshästar. Jag skelar inte längre, nu tittar jag rakt.

Hon säger att hon varit en hästtjej så långt tillbaka hon kan minnas och var också mycket idrottsintresserad under uppväxten.

Hon drömde om att som vuxen bli veterinär eller ryttare på hög nivå. Redan som tolvåring började hon jobba i stall med andras hästar.

– Då fick jag möjlighet att rida. Jag jobbade på en gård med 40 hästar. Jag råddade med allt. Varje ledighet var jag i stallet. Varje helg, varje sommar, från tidig morgon till sen kväll.

Hon avstod mycket av det vanliga tonårslivet för att kunna vara med hästarna.

– Jag slet i stallet, mockade skit och byggde hagar i regn. Mina kompisar var på tonårsfester och det skippade jag och då fick man ju höra att man var tråkig och konstig och både det ena och det andra.

När hon var 16 år gjorde hon sina första fotojobb. Det var för företag kopplade till hästar och ridning.

– De skickade kläderna till mig. Sedan fick mamma fota mig. Bilderna hamnade i ridföretagens nyhetsbrev, sociala medier och hemsidor. Och på planscher på Friends arena och i Scandinavium i Göteborg.

Hon har blivit scoutad, upptäckt, flera gånger och erbjuden modelljobb.

– En gång var jag i Stockholm med min mamma och shoppade. Det var fullt med folk på gatan. Då kommer någon fram till mig och säger att jag blivit scoutad och ger mig ett kort med telefonnumret till en agentur. Inom agenturerna finns det personer som söker modeller lite överallt.

En gång hände det i Valbo köpcentrum, men då handlade det om skönhetstävlingen miss Sweden.

– Jag tackade nej. De ville att jag skulle ha för stora behåar på mig. Jag skulle vara väldigt sminkad. Alltihop kändes så fake. Allt var bara fasad. Jag klarar inte av sådant där.

Hon var på Island ett år och jobbade med islandshästar och kom hem igen i oktober i fjol. I januari var hon på casting i Stockholm för agenturen FYE Management

Två veckor senare hörde de av sig och ville skriva kontrakt.

– Men det är inte bara att skriva på. Jag kallade till ett möte tillsammans med min pappa där varje punkt i kontraktet diskuterades.

Hon har gått flera catwalks. Bland annat på Soho house i Stockholm med kända influensers och representanter för modemagasinet Vogue i publiken.

– Desire Inglander var där, Duplantis flickvän. Soho house var ett jättehäftigt ställe och vi fick själva bestämma vad vi skulle ha på oss.

Men egentligen har hon aldrig varit särskilt intresserad av modebranschen.

– Jag har stalltjejen i mig och lägger inte fokus på olika stilar. Kläder, styling och fashion har aldrig varit mitt största intresse. Jag tar på mig det jag tycker är skönt. Fotojobben är också kul, men catwalken är min grej.

Hon tycker de är påfrestande att inom branschen träffa unga som är ohälsosamt smala och undviker lunchen.

– Den delen är jobbig i modevärlden. Själv är jag tacksam att aldrig haft det problemet. Jag har dessutom satt en regel för mig själv att hamnar jag någonsin i dessa tankebanor så slutar jag. Det ska vara kul, inte något som bryter ner mig. Jag äter inte grönsaker alls, utan helst kött. Jag älskar mat.