På mitt Linkedin-flöde trängs gamla skolkamrater som numera ”kan jobba precis varifrån som helst”. Allt som oftast från Turkiet. De utlovar att delge sina knep för framgång för den som vågar ta steget mot ekonomiskt oberoende via privatmeddelanden. Uteblir frågorna skickas långa haranger om den unika chansen att delta i ett pyramidspel som definitivt inte är ett pyramidspel. Den unika chansen floreras med ord som ”girl power”, ”driftiga kvinnor” och innehåller utan undantag emojis föreställande blommor och stjärnfall. Den gemensamma faktorn för företagsmodellens framgång är alltid den samma: ”Vi tjejer måste hålla ihop!”.

Vissa valde en annan vattentät genväg till garanterat välstånd och oberoendeskap: Onlyfans. Abonnemangstjänsten som erbjuder dess användare att sälja fotografier och rörligt material, gärna naket, till prenumeranter. Onlyfans har sedan uppstarten varit en vattendelare där somliga hänvisar till prostitution, andra till det perfekta forumet för ung företagsamhet. Där får kvinnor chansen att själva styra över sin kropp och förvalta sin alldeles egna inkomst utan någon mellanhand, sägs det. Kvinnor på Tiktok från världen över berättar exalterat om dem stora summorna som går raka vägen in på kontot. Några av dem behöver inte jobba med någonting annat än att bistå med avklädd porträttering av den egna kroppen. Någon har betalat av sina studielån, en annan har köpt flera märkesväskor.

Inte att förglömma de aspirerande influencers som rör sig på Tiktok, Instagram och Youtube. Några hoppar av studierna för att satsa fullhjärtat på att finansiera sig på att skapa innehåll. Innehållet? De själva. När man kan vara sin egen arbetsgivare, egen produkt och egen profit, vad kan då kommuner, regioner eller industrier möjligen erbjuda? Men jag kan bara inte låta bli att fundera: När företaget är den egna människan, vad händer då när kapitalet i bolagen, det vill säga de själva, inte längre går att profitera på? När produkten av kött och blod inte längre attraherar, inte genererar nya kunder? Men det är förstås inte min sak att sitta och spåna cyniskt om influencermarketing på det viset. Kanske sitter vi på ålderdomshemmen i framtiden och använder rabattkoder på hemorrojdkräm från jämngamla influencers.

Men hur ska de unga inte drömma sig bort, när gräset på andra sidan är av granulat? När den alternativa bilden av framgång och dess lättillgänglighet idealiseras ständigt. Vi lever i en värld där barn och ungdomar ständigt presenteras för genvägar till snabba cash, genom sociala mediers annonser och dess profiterande användare. Därför finns närmast ingen värdighet kvar för medelklassens livsstil. Varför skulle tonåringen av i dag vilja stå i en kiosk och kränga varmkorv när allt som krävs av dem den sommaren är att lyckas med ett 15 sekunder långt klipp, och sedan kan de leva lyckliga i alla sina dagar?

Sociala medier-entreprenörskap är den trisslott som parkbänksgubben investerat i, generationer i sträck. Plötsligt händer det. Men troligtvis inte.

Cornelia Lindstedt