Anna Olsson tuggar långsamt på en macka, samtidigt som kaninen Juno hoppar runt hennes ben under bordet hemma i Österfärnebo. Hon vet att ”ett anfall” som hon kallar det, med kraftiga magsmärtor, ofta kommer i samband med att hon äter något eller går på toaletten.

– Det gör fruktansvärt ont. Jag bara ligger på golvet och svettas och krampar, berättar hon.

I dag är Anna säker på att hon har sjukdomen endometrios, då livmoderslemhinna växer på andra ställen än i livmodern. Det är vanligt att känna kraftig smärta och blöda.

– Jag har inte fått min diagnos än, men jag får hormonbehandling och det har gjort besvären lindrigare, säger hon.

Symptomen dök upp för första gången under tonåren. Det var då främst magsmärtor, urinvägsinfektioner, blödningar, förstoppning, huvudvärk, yrsel och muskel- och ledvärk.

– Jag åkte in en gång akut i 17-årsåldern, och blev chockad eftersom de sa att det var blindtarmen, men jag kom till en gynekolog. Jag berättade om mina kramper och att det inte kändes normalt, men det var det fick jag höra.

Ett träns hänger på garderobsdörren hemma hos Anna, och en sadel hänger intill över en stol. Hon kan inte rida som förut längre. När hon var yngre tvingades hon att sluta med sina fritidsintressen, ridning och boxning. Nu i efterhand är hon chockad över de kommentarer som hon fick av läkare.

– Att jag bar för tungt i stallet och att pappa kanske skulle bära vattenhinkarna. Om boxningen har också flera läkare antytt att det kanske inte var bra för en tjej, berättar hon, och fortsätter:

– Jag tycker inte att läkare ska ha åsikter om fritidsintressen. Det var jobbigt för mig, för det är ju det som gör att man känner glädje i livet.

Anna utbildade sig till lärare och hoppades att besvären skulle gå över – men det fortsatte. Prover visade järnbrist och på gränsen till blodbrist, men inga vidare undersökningar gjordes.

– Jag fick höra att jag hade tarmsjukdomen IBS och fick gå till en psykolog, eftersom jag ansågs vara stressad av mina studier, säger hon.

Smärtorna kom i skov till en början – och det slog det till igen.

– Då var det väldigt mycket värre, och efter 2016 har det bara blivit sämre. Jag tror aldrig att jag har mått så dåligt som jag gjorde då. Jag kräktes i flera veckor och gick ner nästan tio kilo, berättar Anna.

Förutom kräkningar och illamående upptäckte hon också att hon plötsligt hade blivit känslig mot många olika saker.

– Jag blev glutenintolerant. Kroppen reagerade på socker och mejeriprodukter, och sedan fick jag eksem och solallergi. Det var som att om jag provade något nytt så kunde jag vara allergisk.

Det togs prover, men gjordes ingen vidare utredning. Slutsatsen blev utmattning eller depression, och hon skickades ytterligare en gång till psykolog.

– Jag har tidigt fått höra att jag är ung och frisk och att det sitter i huvudet. Till slut börjar jag själv tro att jag hittar nog bara på, berättar hon.

När huvudet snurrade och tankarna var fulla av frågor var hon tacksam för en vän, som också är läkare.

– Jag är otroligt priviligierad som haft en vän som jag kan fråga om det som händer i mig. Han sa tidigt att det kanske var endometrios. Det finns nog många tjejer som är i samma situation som är helt ensamma, säger hon.

Anna utreddes på egen begäran både för muskel- och ledsmärtorna och magproblemen utreddes på uppmaning av läkare. Samtidigt jobbade hon heltid som lärare.

– Jag har hela tiden tänkt att de hittar väl något snart. Till sist kunde jag inte sova på nätterna. Jag vaknade och vred mig och det gjorde ont. Jag märkte att jag tog fritiden till att vila för att orka att jobba, säger hon.

Hon har blött mer eller mindre från urinrör, vagina och tarm i flera år. Många mediciner har satts in, men Anna får ändå ingen klarhet i vad hon har drabbats av.

– Allra värst är ovissheten. Den skräcken går inte att beskriva. När man blöder från tarmen tänker man ju ”har jag cancer?” Det finns i släkten, så jag var livrädd.

– Det var rörigt mellan avdelningarna. Jag kunde inte äta den medicinen och jag fick välja mellan att blöda i tarmen eller ha ont i lederna. Jag fick en ny medicin, men blöder fortfarande, säger hon.

Smärtorna som kom i skov tidigare har sedan tre år tillbaka pågått konstant.

– Det är varje dag. Det är inte en dag som är smärtfri och nu är det kroniskt, tänker jag.

När hon var till barnmorskan förra sommaren för att be om kombinerade p-piller fick hon inte det, eftersom blodtrycket var skyhögt. Hon fick medicin och sjukskrevs.

– Jag var rädd innan min sjukskrivning att Försäkringskassan inte skulle tro mig, eftersom jag inte har någon fastställd diagnos och inte heller någon aning om vad det kunde vara, men min handläggare har varit toppen, säger hon.

De piller som Anna fick fungerade inte, så hon slutade att ta dem.

– Då kom allting. Jag kände igen den kraftiga smärtan från tonåren. Jag kände också tydligt att det var kring livmodern och tänkte ”shit, det är ju endometrios”.

Det finns lite forskning om endometrios. Tidningen har tidigare berättat att Gävleläkaren Emma Isberg har startat en forskningsstudie där hon ska studera mensblod för att hitta en snabbare väg till diagnos. I dag tar det åtta till tio år att få en diagnos.

– Jag har hela tiden som tonåring känt att det är är något som inte stämmer i min kropp. Jag har bara inte vetat vad, säger Anna.

Det har varit en lång väg. På grund av bristen på forskning och kunskap om sjukdomen känner hon sig inte arg på att diagnosen inte ställts än, utan på att sjukdomen inte tas på allvar. Anna känner ändå de senaste åren att hennes husläkare har gjort det han kan för att hjälpa.

Det finns studier som visar ett samband mellan endometrios och miljögifter. En teori är att sjukdomen orsakas av till exempel mjukgörare i plast och insektsmedel med hormonstörande ämnen, men det behövs mer forskning för att fastställa det, enligt Matts Olovsson, professor i obstetrik och gynekologi vid Uppsala universitet, som pratat med Dagens nyheter.

– Det gör mig förbannad när tjejer blir behandlade som att det ska vara något psykiskt när det kan vara något de har blivit utsatta för, som kemikalier, säger Anna, som följer forskningen noga.

För en vecka sedan drabbades hon av ett nytt ”anfall”.

– Jag kände smärta ner mot urinvägarna. Det gjorde så fruktansvärt ont. Jag svettades och kunde inte stå på benen. Är det njursten? tänkte jag.

– När det blir som värst är det absolut inte mensvärk. Det är på en tiogradig skala. Jag svettas och skakar. Jag kan känna att jag svimmar och mina kläder blir helt sjöblöta.

Vad gör du när det händer?

– Jag känner ju att jag vet vad det är, men det är kraftig smärta. Borde jag ringa 112? Men ambulanser är till för personer mellan liv och död. Det gör så ont att jag kan inte prata med någon, så jag orkar inte sitta i kö till 1177. Jag lägger mig i soffan och väntar ut det.

När man har endometrios kan det vara svårare än annars att bli gravid och troligen kommer Anna att sättas i klimakteriet.

– Jag har ju inga barn och inte haft några funderingar på det, men nu kanske jag aldrig kan få några heller, säger hon.

Nu väntar Anna på beslut om titthålsoperation för att få sin efterlängtade diagnos. Hon är säker på att det är endometrios, men vet inte om det bara är det eller om hon även har en ledsjukdom.

– De drar sig från att göra snitt för att cystor från endometrios kan växa i ärrvävnad, men jag känner mig ändå hoppfull. Man vill ju bara skrika öppna mig så hittar ni något.