Sverige överträffar redan EU:s mål om minskad plastkonsumtion med god marginal och uppfattningen är att plastpåsar används på ett klokt sätt. Plastpåseskatten har på något sätt blivit symbol för när den lilla människan känner sig straffad av en omställning den redan gjort.

Plastpåseskatten drevs fram av Liberalerna och infördes 2020 som en del i det EU-direktiv som säger att förbrukningen av plastkassar ska minska till 40 stycken per person varje år senast 2025. 2020 röstade både L och KD ja till skatten, men de har därefter vänt i frågan och plastpåseskatten har blivit någon slags politisk symbol för hur verklighetens folk har det. De skräpar inte ned, allt de vill är att bära hem sina matvaror i plastpåsar för att sedan kunna återvända den som soppåse.

Att då höja priset på plastpåsar blir som ett straff – vi skräpar ju inte ner med plastpåsarna. Att således ta bort skatten kan göra att man uppfattas föra en politik som gör skillnad i vardagen och ser de uppoffringar svensken gör.

Naturligtvis måste plastkonsumtionen liksom nedskräpningen över hela världen minska. Men just plastpåseskatten har varit något meningslös. Konsumtionen av plastpåsar har minskat stadigt sedan 2017, långt innan skatten infördes. Därtill finns det ett annorlunda köpbeteende där vi köper mer på nätet och får det hemlevererat i kartonger eller pappåsar. För gemene man kan det känns irriterande att beläggas med en sorts straff när man egentligen inte gör något fel.

Det är klart irritation uppstår när vi svenskar tvingas sörpla dryck med papperssugrör som löser upp sig samtidigt som man är duktig och tar elbilen till återvinningen för att sortera allt avfall.

Jag är inne i snurren av att alltid ha med mig en flergångspåse till mataffären men i köket hemma finns det ett skåp som är fullt av små papperspåsar jag och min sambo har samlat på oss när vi har handlat och som inte fyller något annat syfte än att transportera en liten pryl. Jag saknar de mellanstora plastpåsarna som var perfekta för att bära matlådan men jag kommer inte betala sju kronor för en påse att bära matlådan i.

Det är inte plastpåseskatten, det är omgivningen och beteenden som förändras men samtidigt vet vi ju att såväl morötter som piskor har effekter för när det kommer till att ställa om.

Plastpåseskatten påskyndar ett redan önskvärt beteende, bonus malus premierade de som köpte elbil. Det ska vara låg skatt på det som är bra och hög skatt på det som är dåligt och människan är mer benägen att ställa om än vad vi själva och politikerna kanske vill inse.

Regeringen föreslår sänkt skatt på bensin och diesel i ett patetiskt försök att göra det billigare vid pump men glömmer bort att vi är väldigt många som anstränger oss för att ställa om hela tiden. Som promenerar, cyklar, försöker äta närodlat, vegetariskt, tar tåget. Är vår belöning att vi får börja bära hem maten i plastkassar igen?

Det är svårt att göra rätt och det är därför politiken måste försöka bereda vägen.