Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Adde, litografen som skrev godishistoria

/
  • Som grafiker och tryckare var det närmast en plikt för Adde att ha en elegant logotype.
  • Läkerol original i dag.
  • Tabletterna – gjorda av gummi arabicum, lakrits och mentol.
  • Så här såg Adde själv ut. En elegant man i svart sammet, prålig sjal och plommonstop. ”Den lille fransmannen” kallades han.
  • Det sägs att Adde               Holmstedt hade Adolf Ahlgren själv som modell när han tecknade den här karikatyraffischen.
  • Så här såg Läkerolasken ut under de första åren. Adde Holmstedt lade ner hela sin yrkesheder i att designa såväl själva asken som reklammaterial kring den. Och eftersom asken ser nästan exakt likadan ut i dag kan man väl påstå att han gjorde ett ganska bra jobb.
  • Läkerolius kallades den här gubben.Han var med i många annonser på sin tid.
  • En interiör från tryckeriet på Hattmakargatan 15, tvärs över gatan från Gefle Dagblad.

Annons

Lilian Margareta Dyrhaug har nyligen fyllt 88 år. Hon trivs bra hemma i Lönnås i Norge och reser inte så mycket längre. Men hon har under sin långa levnad sett en hel del av världen, och vart hon än kommer påminns hon om sin pappa.

Pappa hette Adde Holmstedt. Han bodde på Hattmakargatan 16 och arbetade tvärs över gatan. Ad. Holmstedts Litografiska Stentryckeri hade adressen Hattmakargatan 15, och det är klart att lilla Lilian rantade omkring på innergårdarna och hoppade hage både på Hattmakargatan och Ruddammsgatan.

Hon kände sig hemma i det grannskapet, precis som alla vi som jobbar på Gefle Dagblad. Hattmakargatan 16 är nämligen exakt var vi sitter, vi som varje dag gör vårt bästa för att morgontidningen ska bli den bästa ingrediensen i din dagliga frukost.

Gefle Dagblad behövde inte så mycket utrymme på den tiden. Redaktörerna höll till i en liten del av det som i dag är tidningshuset, och resten av kvarteret innehöll bland annat lägenheter.

Men Adde drog naturligtvis nytta av närheten till tidningshuset. Han blev god vän med GD:s chefredaktör J.E. Modén och fick säkert en del uppdrag av tidningen. Dessutom kan det ju hända att herrarna slog följe på sin eftermiddagspromenad, och kanske stötte de ihop med betydelsefullt folk som den gode redaktören kunde presentera litografen för.

Det var så det gick till i affärsvärlden innan man började bygga golfbanor.

Och vad har nu detta med Lilian Margareta Dyrhaug och hennes resor att göra?

Jo, vart hon än kommit i världen har hon bara behövt gå in i en enkel tidningskiosk så har hon kunnat titta på sin pappas historiska mästerverk. Den gröna Läkerolasken. Originalet. Asken som ser likadan ut i dag som för nästan exakt 100 år sedan då den nyutexaminerade litografen Adde fick i uppdrag av Adolf Ahlgren att designa den.

Adde hade tidigt visat goda anlag för att teckna och skriva, och han fick tre olika statsstipendier som gjorde det möjligt för honom att studera vid en grafisk skola i Potsdam i Tyskland mellan 1905 och 1908.

Det var tuffa skolår som han inte skulle ha klarat om han inte jobbat extra i Tyskland under sommarloven.

Men han klarade sig igenom de tre åren, återvände i triumf till Gävle och startade sitt litografiska företag för exakt 100 år sedan. Han skaffade sig maner också, spatserade omkring i svart sammet med en lila sjal med silverränder om halsen och plommonstop på huvudet. ”Den lille fransmannen” kallades han på stan.

Och kontakter skaffade han sig, som sagt.

Adolf Ahlgren hade nyligen tagit över familjeföretaget F. Ahlgrens Tekniska Fabrik AB då storebror Fredrik, grundaren, dött vid bara 48 års ålder. På Ahlgrens hade man tillverkat diverse kemisk-tekniska artiklar som skoputsmedlet Nobless, Briljant metallputs och ett mycket framgångsrikt bläck.

Nu låg det i tiden att producera diverse preparat som låg lite kant i kant med det medicinska området. Ericsson & Rabenius på Hantverkargatan hade i några år tillverkat någon sorts små pastiller som folk faktiskt verkade tycka om, och själv satsade Adolf Ahlgren 1908 på ett flytande antiseptiskt medel som påminde en del om Salubrin.

Han hade lärt känna den unge litografen Holmstedt, kanske med chefredaktör Modéns hjälp, och vände sig till honom för att be om hjälp med en etikett till flaskorna.

– Jag har tänkt kalla det här medlet för Läkerol, sa Ahlgren och Holmstedt nickade gillande.

En etikett blev det, och den såg bra ut. Så bra att Adolf Ahlgren ett år senare kom till sin vän Adde och berättat att han hittat en sensationell nyhet på en mässa i Tyskland. Brösttabletter som inte bara klarade strupen utan också smakade himmelskt.

– De görs av gummi arabicum, lakrits och mentol och är mycket bättre än Wilhelm Ericssons tabletter, sa Ahlgren triumferande. Vi ska sälja dem under eget varumärke, och jag tror att Läkerol passar. Kan du göra om etiketten så den passar på en liten pappersask? Det här är en så bra produkt.

Naturligtvis kunde Adde det. Var det någon som kunde så var det minsann han.

Och några dagar senare dök han upp på Adolfs kontor och visade upp det som skulle bli emballaget till F. Ahlgren & Co:s första halstablett.

Adolf Ahlgren var nöjd med resultatet, och produktionsapparaten började rulla igång. Adde funderade möjligen på om den gröna färg han hade valt skulle tilltala marknaden och om folk på gatan skulle lockas av typsnittet och den något vågade, kurviga formen på själva logotypen. De här tabletterna skulle ju ändå säljas i hela Sverige.

Ja, vi vet ju hur det gick. Läkerol säljer rätt skapligt med tabletter och Adde Holmstedts gröna ask ser än i dag nästan exakt ut som den gjorde 1909. Och inte hade han behövt befara att asken inte skulle hålla för exponering ute i landet – den har ju gått hem i hela världen.

Tyvärr dog Adde Holmstedt i cancer 1931, bara 45 år gammal. Rörelsen övertogs då av hans hustru Hildur, född Brundin, som drev det vidare i ytterligare tio år innan hon inte orkade längre utan sålde rörelsen till Gefle Dagblad.

Kanske var det Addes tryckeri som var upphovet till det civiltryckeri som fanns här i huset i många år, ända tills offsettekniken gjorde sitt intåg på 70-talet. Mycket av firmans tillhörigheter påstås fortfarande ligga nerpackade någonstans här i huset, så man får väl ge sig ut på en källarvandring och leta efter en sammetskavaj med lila sjal och ett plommonstop.

FOTNOT: Denna berättelse bygger fritt på vad Adde Holmstedt berättat för sin dotter Lilian Margareta och kan inte anses vara i detalj bevisad.

Mer läsning

Annons