Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Efter tre dygn i bandvagnen tog krafterna slut

/
  • Med hjälp av terränggående bandvagnar transporterades akut sjuka till länssjukhuset. Här har en äldre man hämtats från Brynäs.
  • Sven-Erik Nord bodde i bandvagnen i tre dygn under snökasoet. Tröttheten kom först efteråt.

Brandmannen Sven-Erik Nord släpade cykeln till jobbet. Tre dygn senare kunde han lämna bandvagnen. – Vi fick köra lite på känn.

Annons

Sven-Erik Nord hade jobbat dagskiftet på brandstationen på lördagen. På söndagen fick han bära cykeln från Olsbacka till Polhemsskolan, cykla några meter, släpa en bit, cykla igen och hålla på så ända fram till brandstationen. Det var början på tre långa dygn i ett snötäckt Gävle.

Eftersom brandbilarna inte kom längre än till planen utanför garaget blev Sven-Erik Nord placerad i bandvagnen tillsammans med kollegan Jack Fredriksson.

Där blev de kvar.

– Den blev ambulans. Vi körde över hela stan och hämtade folk.

Med tio års erfarenhet som ambulansförare och ännu fler som brandman var det i normala fall inga problem att hitta till olika adresser.

Den här gången såg allting helt annorlunda ut.

– Vi turades om att köra, men vi blev snöblinda.

Rätt var det var stack det upp en bilantenn ur snön, eller en takbox. Ibland körde de på de översnöade biltaken utan att se det. Han tror också att de körde över ett hustak i Hille. Allt var dolt under snön.

– Långt ute på Brynäs hamnade vi uppe på en garagelänga. Men det gick bra det med, säger han.

Några episoder har etsat sig fast på ett särskilt sätt. De fick åka och hämta en flicka i Stigslund och köra henne till sjukhuset. Där bedömdes att hon skulle vidare till Uppsala. Färden fick ske med en annan bandvagn på E4:an, men den kom inte längre än till Dalälven. Där tog det stopp.

– De var vilse. De såg inte vägen.

Bandvagnen vände och körde tillbaka till sjukhuset. Där fick Sven-Erik Nords bandvagn uppdraget att köra henne till mötesplatsen med helikoptern.

– Vi stod vid Valbo kyrka och väntade. Då kom beskedet att piloten inte vågande gå ner på Riks-80.

Tillbaka till sjukhuset igen och där fick Sven-Erik Nord se en helkopterlandning i världsklass.

– Han gick ner mellan rödljusen utanför sjukhuset. Rotorbladen slog nästan i stolparna. Det glömmer jag aldrig.

Långt i från alla transporter var lika dramatiska, men alla hade en gemensam nämnare. Glädje.

– Alla var så positiva när vi kom.

Mat, sömn och kläder var behov som hamnade i skymundan.

– Vi kom ju till akuten emellanåt och där fanns det väl lite landstingsskorpor. Någon sväng in till matsalen blev det också, men mat var det dåligt med.

Som tur var började det inte brinna i någon större omfattning någonstans. Brandbilarna hade inte kunnat ta sig fram. Det var bandvagn som gällde.

– Vi hade fått lasta in småpumpar och sådant. Skogsbrandsutrustningen fanns ju, men var skulle vi ha tagit vatten ifrån? Vi kunde ju inte gräva fram brandposterna.

Under hela tiden fanns också tanken på hur det gick för familjen hemma, som också var insnöad. Att åka hem och hjälpa dem fanns det inte tid till.

Sven-Erik Nord jobbade i tre dygn innan kroppen sade ifrån och på onsdagsmorgonen lämnade de bandvagnen vid sjukhuset och fick lift med en helikopter därifrån. Då kunde de också se en insnöad stad från ovan.

– Men vi såg ingenting. Det var bara vitt, vitt, vitt.

Hemma igen slog tröttheten till och han sov i två dygn.

Under de tio år som har gått händer det då och då att han tänker tillbaka. Främst när det är oväder.

– Man blir lite orolig.

Något liknande tror han inte att han kommer att få uppleva igen. Det var unika dygn som den som inte upplevde det kan förstå.

– Man kan aldrig berätta hur det var.

Mer läsning

Annons