Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En freakshow i skidspåret

Kondisen är sådär.
Skidteknik har jag absolut ingen.
Valla har jag slutat med. Ingen idé.
Jag kan roa mig med att tänka på hur fartvidundren i Högbo uppfattar den freakshow som ibland är ute och stönar i spåret.

Annons
En skidtur börjar med en frimodig och nytvättad känsla av att rätt man hamnat på rätt plats.
Snart susar första klungan på väg till Vasaloppet förbi. Skatade. Klart det går undan då. En annan kör ju klassiskt.
Men det fortsätter. Som ett pärlband av färgglada älgar sveper dom förbi. Långbenta och med en märkvärdig utväxling. Det ska fan åka klassiskt om det ska vara på det viset. När ingen ser på kliver jag ut i fristilszonen för full satsning.
Nu ska mänskligheten få vad den tiggt om.
Även det blir tyvärr en stillös dans utan rytm och effekt. Jag känner mig som den eländiga hönstransporten som alltid dyker upp längs vägen när det blir biljakt i James Bond-filmerna.
Händer det att jag närmar mig någon bakifrån känner jag bara misstänksamhet. Har nån blivit sjuk i spåret? Är det dolda kameran? Bäst att stanna till och låtsas justera bindningarna medan sjuklingen hinner iväg.
Så varför alls åka skidor då?
Jo för att jag ju faktiskt är ute för njutningen att arbeta med kroppen. Då är det lika bra att åka energislösande och med handbromsen i.
Mina 15 kilometer kanske är ett sorts Vasalopp det också.

Länge hoppades jag att allt var en fråga om valla. Jag testade spektrats alla färger och såg ändå bara ryggar.
För ett par år sedan skulle yngsta dottern börja träna. Hon är målmedveten och ville ha resultat direkt.
Självklart blev vi omkörda hela tiden. Efter varje åktur var hon lika förbannad i bilen hem. Varför åkte inte vi - eller i vart fall hon - lika fort?
"Det är bara valla förstår du" förklarade jag.
Så där höll vi på några gånger. Hon blev inte mindre ilsken av gubbarnas kommentarer. "Det är bra, tjejen". "Heja på!" "Så där åkte jag också i början".
En smällkall kväll i jultid for vi ut igen. Det mesta var som vanligt. Skillnaden var att dottern var än mer arg i bilen hem.
"Såg du han i svarta kläder? Han åkte säkert fem varv när vi åkte ett!"
"Bara valla", sa jag.

På nyårsafton vid frukostbordet lägger dottern upp Gefle Dagblad och tittar häpet: Där var han ju. Mannen i svart från Högbo. Allt fick en förklaring.
Han hette Mathias Danielsson och hade just utsetts till Gästriklands bäste idrottsman.
Dottern hade fått en träningskompis och tillsammans insåg vi att allt kanske inte är vallning.
Man måste ha bra skidor också.

Lasse Bergsten
Journalist med datorer som specialitet

Mer läsning

Annons