Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ett helt liv med kor - men nu står båsen tomma

Annons
I vardagsrummet hos Maj och Gustav Broberg hängertre väggklockor. Alla visar olika tid. Någon gånghar de stannat. Ingen bryr sig om att dra upp dem igen.

Inga kor råmar otåligt om morgonfodret dröjer.Det finns ingen mjölkbil att bli försenad till. Förelva år sedan såldes alla djuren.

- Den dagen korna försvann for vi bort. Bara bort. Jagville inte se dem försvinna, säger Maj.

Hon ville inte veta vem som hämtade dem eller vart defor.

Maj och Gustav har varit mjölkbönder nästanjämt. Maj är uppväxt på gården, somligger i Årsunda, söder om Storsjön.

Hon och Gustav har hållit ihop sedan den dag år1939 då han kom cyklandes de 20 milen från Delsboför ett drängjobb vid prästgårn.

1944 hölls vigseln. På kommoden står detsvart-vita bröllopsfotot. Maj har midjelångt, vågigthår, vilken färg som nu grånat förtäljerinte bilden. Gustav står strax bakom sin hustru med pomadai snedbenan.

I dag är Majs frisyr kortare men vågorna finnskvar. Luggen hålls på plats av två rödahårspännen. Gustavs pigga ögon är desammaäven om håret är rufsigare och huden åldrad.På bilden ser de unga och starka ut.

De blickar åt vänster, ut ur fotot och ramen. Detåterstår många blanka blad i det gemensammalivets bok.

De första av åren bodde paret i Dalarna, Gustavjobbade som skogskörare medan Maj tog hand om torpet ochkreaturen. En ko, hönor och ett par getter gick och strosadei markerna runt omkring.

1949 tog de över Majs föräldragård. Fadernville först inte släppa ifrån sig gårdentill dottern och en karl som kom till byn på cykel, varspinaler rymdes i ett par väskor på pakethållaren.Nej, det var en son som skulle ta över, så var traditionen.Men envisheten till trots fick pappan ge med sig när hanbörjade bli gammal och skröplig. Han bodde påhusets övervåning resten av sin levnad.

I dag är Maj åttioett och Gustav åttiosex.Maj haltar lätt när hon går och Gustav kännerav hjärtat. Livet har stillnat. I köket står polisradion.Den skvallrar om vad som händer i trakten men kanske mestdär utanför.

Deras krokiga ryggar vittnar om många års hårtarbete. De mjölkade klockan halv fem på morgonen ochigen på kvällen, plöjde, sådde och skötteslåttern. Det var skogsarbete och underhåll av byggnader,hagmarker och stängsel, foder till djuren och rengöringav ladugården. Veterinärbesök och kalvningar emellan.Därtill mat på det egna bordet och omsorg av en storskara barn.

De första åren fanns ingen vattenledning utan alltvatten hinkades upp ur brunnen. Det kunde bli femton, sexton hinkartill de åtta korna, morgon och kväll.

Vissa perioder var tyngre, andra lättare. När tidfanns över hjälpte man till på de andra gårdarna,kanske med en ombyggnad, eller om någon blivit sjuk. Densom orkade hjälpte till, den som inte orkade lät bli,så fungerade systemet och det var självklart.

- Jag har aldrig varit trött. Jobba och ta i, det varinga problem. Annat är det nu, säger Gustav. Hans blickglider ut genom fönstret.

Maj och Gustav berättar att de skötte jordbruksföretagettillsammans, delade lika på arbetet och ryckte in därdet behövdes.

Efter lite funderande säger de dock att jo, nog fannsskillnader i arbetsuppgifterna. Karlarna såg till att ved,foder och säd fanns på plats, att byggnaderna var helaoch fungerande. De skapade förutsättningar förkvinnorna att sköta sitt jobb: att ge djuren fodret, hållamaten i ordning, ungarna hela och rena och huset i någorlundaskick.

Arbetsfördelningen var så självklar att deninte märkts. På samma sätt som kunskapen om djurenoch jorden bara funnits där. Det var ett arv från generationer,någonting inpräntat sedan barnsben.

- Sunt förstånd och nävarna, det var vad sombehövdes. Man lärde sig av de äldre, var uppmärksampå vad som gjordes. Det krävs ingenting annat änöppna ögon. Och lite kunskaper om att räkna ochskriva, säger Gustav.

På gården fanns inga anställda men barnenhjälpte till. Några egna har Maj och Gustav aldrighaft men väl 21 fosterbarn. Några var mer långvariga,andra fick en fristad på gården under någrasommarveckor.

En av fostersönerna adopterades. Han fick ärva gården.Det var 1983. Maj var 62 år och morgonmjölkningen avde 24 korna började kännas.

Sonen drev gården under sex år med investeringarinnan ekonomin sa stopp. Släkten hade levt och verkat påplatsen sedan mitten av 1600-talet, men nu var gården ettkonkursbo som såldes på auktion och köptes aven deltidsbonde.

Den nya ägaren har varken kor, höns eller någraandra djur. Den stora röda ladugården som Gustav byggdeupp står tom. Några åkrar har spannmål,andra står i träda mot EU-bidrag. På ett parväxer solrosor. Maj och Gustav bor kvar i det röda trähuset,det har de rätt till enligt skriftligt kontrakt. Men de saknarkorna. Maj grät hela dagen då de försvann.

- Jag tycker om att klappa nos, säger hon, och hennesögon glittrar till.

När Maj och Gustav tog över gården var traktenfull av liv. Många hade djur, en hel rad gårdar betecknademed efternamn rinner fram ur minnet. En bagare fanns runt kröken,han hade kafé och butik. Nedanför backen bodde sömmerskanElsa Lindkvist med brorsan. Åt andra hållet, mot sjön,höll strykerskan till. Lämnade man kläderna tillhenne så kom de tillbaka som nya. Skomakare, elektrikeroch en smedja fanns inom räckhåll.

I dag är det annorlunda. Hus står tomma, arbetsplatseri stan har lockat bönder från byn och sommargästerhar kommit i deras ställe. Skog och sly växer upp påde ängar som en gång var åkrar och hagmarker.

- Jag brukar säga att man måste gå till Ugandaför att hitta en ko, utbrister Maj med besvikelse i rösten.

För Gustav var hästen den bästa vännen.Grållan, en ståtlig ardenner, följde med frånDalarna. Hon drog plogen, körde timmer och lydde Gustavsminsta vink. Då och då rymde hon från sitt båsi en del av ladugården, för att kliva upp i kornasfoder och ta för sig. Där stod hon och mumsade, hurmycket än Maj försökte att få henne därifrån,men öppnade Gustav ladugårdsdörren så förvandladesGrållan till den allra oskyldigaste och frommaste lillapålle.

- Har man en häst i skogen så är det en kamratatt lita på i alla händelser, slår Gustav fast.

I trettiofyra år drev paret gården. Under årenfick de åtta korna sällskap av ytterligare sexton,arbetsbördan blev lättare när mjölkmaskinenkom. Även om vissa kor som vägrade att ha de nya prylarnaunder magen även fortsättningsvis fick mjölkasför hand.

Mjölkkorna åt mest hö. Lite annat, mer energirikt,foder fick de också "ungefär som köttbullar tillmakaronerna". Rovor var det vanliga i början, senare köptestillskottsfoder som säd och sockerfoder. Ett uppsving komnär män från lantbruksnämnden börjadege bönderna råd om utfodringen.

Foderstater upprättades för varje ko. Mer mjölkkom ur spenarna. Detta var under femtiotalet, och samtidigt komsemintekniken. I stället för att släpa korna runthalva socken för att para dem med någon av de två,tre tjurarna, kunde nu veterinären komma och befrukta dempå konstgjord väg. Urvalet av tjurar blev långtstörre. Mjölkkorna fick bättre påläggskalvar.

I början turades bönderna i trakten om att köramjölken till mejeriet i Årsunda by. Flaskor av plåtställdes på mjölkbordet ute vid vägen, därhäst och vagn hämtade. På 60-talet kom mjölkbilen.Då lades det lokala mejeriet ner. I stället skeddepastörisering, ystning och annan förädling i Sandvikenpå andra sidan sjön.

I dag har avståndet blivit ännu längre, fyramil är det till Gävle och där finns närmstamejeri.

När Årsundas mjölkproducenter blev färrefanns planer på att sluta köra turen dit. Maj blevförbaskad "så att det ekade där borta i mjölkkretsarna",och mjölkbilen fick vara kvar ytterligare en tid.

När Maj och Gustav föddes fanns få alternativtill livet som jordbrukare. I dag är förhållandetdet omvända.

- Ungdomar som föds i dag har inte samma förutsättningareftersom de har andra krav, förklarar Gustav. De förutsättningarnasom var kan aldrig komma tillbaka, därför kan det aldrigfungera som förr igen, säger han. Nu vill ungdomarnaha sportskor som kostar skjortan, förr ärvde de föräldrarnaskläder och var glada om de hade nåt på fötterna.

Maj och Gustav minns hur de gjorde sina egna leksaker. Gustavfick en slidkniv och den hade han mycket roligt med, förträ var det gott om. Maj brukade dryga ut fickpengarna medhallon, blåbär och svamp från skogarna, som såldestill finfolket i de stora villorna nere vid sjön. Man sågtill att klara sig, helt enkelt. I dag går folk till socialennär de har problem.

- Men det är vi som ska anpassa oss efter ungdomarna,inte de som ska ändra sig efter oss, slår Gustav fast.Saker förändras, så är det ju bara.

Runt huset har landskapet bytt skepnad och med samhälletär det likadant. Den äldre tidens sociala skyddsnät,där de yngre tog hand om de äldre och de äldrepassade barnen, är borta. Maj växte upp med farmor,hönan och katten som bästa vänner. Inga kontraktbehövdes för att försäkra att de gamla fickbo kvar så länge de levde. Nu finns dagis och ålderdomshemi stället, men att bo i en lägenhet i stan kan Maj ochGustav inte tänka sig. De vill inte sitta där och räknarosorna på väggarna och vänta på träkostymen.Alltså kistan. I stället kommer riktiga blommor attspira i rabatten invid huset framåt vårkanten. Livetär stilla, men det är.

- Ha det bra, säger jag innan jag sätter mig i bilenför att fara in mot stan.

- Det är det enda vi har, svarar Gustav med ett leendei ögonvrån.

MALIN PETRUSSON

Mer läsning

Annons