Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Fotbollscup till Malins minne

Annons
GÄVLE

Malin Andersson spelade fotboll med IK Huge. Hon var en tuffmålvakt men hann inte spela så många år.13 år ung dog hon i en hjärntumör.

Nu har hennes föräldrar, med hjälp av ValboFF och IK Huge, instiftat en fond till Malins minne för attsamla in pengar till andra drabbade.

Malin dog den nionde januari i år. Det som var viktigtför Malin var bland annat att det är roligare att geän att få. Det budskapet vill hennes föräldrarföra vidare genom en insamling.

I tolv år har Valbo FF och IK Huge arrangerat en fotbollscupkallad Barn hjälper barn och samlat in pengar till barncancerföreningeni Gävle-Dala. I år spelas cupen den 31 mars och förstaapril och hela behållningen går till Malins minnesfondför att stödja andra drabbade.

En tjej med mycket vilja

Malin Andersson började spela fotboll närhon var nio år. Hon började som utespelare men blevsedan målvakt.

- Malin var en färgstark tjej med mycket vilja. Hon varenergikrävande och gjorde vad hon tyckte och tänktepå gott och ont. Hon var ett ADHD-damp barn så honhade oddsen emot sig men klarade sig bra ändå, berättarhennes mamma Christina Andersson lugnt och sakligt.

Hon sitter, tillsammans med maken, Malins pappa, Ulf, vidköksbordet hemma i villan i Bomhus.

På bordet står ett foto av Malin. En sommarbildmed en brunbränd Malin. Hon har en schalett runt huvudetoch ler lite. Framför fotot står ett tänt ljus.

- Hon var så orädd, säger Ulf.

- Och hon var duktig på fotboll om man får skryta,tillägger Christina.

Fotbollen var viktig för Malin, dels blev hennes motorikbättre och dels hade hon stöd hos kamraterna.

- Men Malin hade många järn i elden. Hon samladepå gosedjur och stenar. Hon skrev dikter och pysslade. Detfinns mycket kvar av henne. Hon har präglat oss, sägerChristina och visar på några av Malins alster.

Insjuknade 1998

Hon visar målat glas, en krokodilberlock avsmå pärlor och målad keramik, saker tillverkadeav en person med stor talang.

- I november 1998 blev hon sjuk i influensa med febertoppar.Så blev hon frisk och sjuk igen. Hon hade ont i huvudetoch kräktes men berättade inte det. En gång sågjag att hon kräktes och förstod att något intestämde. Hon såg dubbelt och gick ner i vikt.

På hälsocentralen fick hon Alvedon och rekommenderadesvila.

- Jag misstänkte att det var något allvarligare.Jag kände det på mig, säger Ulf.

Han var på träningsläger 50 mil bort närChristina tog Malin till akuten och fick det chockande, skrämmandebeskedet - hjärntumör.

Det hade gått bara tre veckor sedan "influensan" brötut men nu började karusellen snurra i allt snabbare takt.

Redan dagen efter fick familjen åka till Uppsala.

- Malin förstod att det var allvarligt. Jag sa till henneatt det var skönt att få veta vad det var och dåsa hon "Du förstår visst inte hur allvarligt det härär", berättar Ulf och vänder bort blicken.

Gick inte att ta bort

Ingen vet hur länge Malin hade tumöreni hjärnan, bara att den plötsligt växte.

Malin opererades men tumören satt i hjärnstammenoch gick inte att avlägsna.

- Hon skulle absolut ha håret kvar så läkarnahade flätat det och bara tagit bort håret påen liten fläck bakom örat. Det visar vilken vilja honhade, säger Christina.

Malin förlorade hörseln på ena örat isamband med operationen. Det gjorde henne ledsen men hon kundeockså skoja om det.

- Hon kom hem den 23 december 1998 och skulle absolut ut ochköpa julklappar. Hon var envis, säger Christina medett litet leende.

Efter jul blev det strålbehandling varje dag i en månad.Ulf bodde med Malin i en av barncancerföreningens lägenheterhela veckorna men eftersom Malin ville gå i skolan såmycket hon kunde åkte de ner efter skolan på måndagarnaså hon åtminstone fick en dag med klasskompisarna.

Lugnet före stormen

Tumören gick tillbaka och sommaren blev lugn.Malin spelade fotboll och lekte så mycket hon orkade. Familjentrodde nu att Malin skulle bli frisk men det visade sig vara lugnetföre stormen.

- I oktober 1999 visade magnetröntgen att tumörenvuxit igen. Det slog undan fötterna på mig. Jag somvar övertygad om att det skulle ordna sig, berättarUlf.

När han fick beskedet kräktes han. Christina hadesjunkit ihop på golvet.

Tumören gick inte längre att stråla. Läkarnasatte i stället in cytostatika men medicinen visade sig verkningslös.

- Hon måste ha haft fruktansvärt ont i huvudetmen ville inte besvära oss. Hon var en stark tjej såhon sa inte så mycket om sina funderingar.

Malin blev hela tiden sämre. Hon började vinglaoch talade sluddrande.

- I somras skaffade vi en rullstol men hon ville inte visasig i den bland folk hon kände.

Stöd från sina kamrater

Ulf och Christina började jobba skift föratt någon alltid skulle vara med Malin. Men Malin kämpadevidare. Hon spelade några fotbollsmatcher och stod i måli början på sommaren fast hon hade svårt attstå.

- Hon hade ett enormt stöd från sina lagkamrater,säger Christina. Malin fortsatte också att pyssla ochsålde sitt hantverk på Engesbergs camping.

Till julen hade familjen tänkt åka till Mallorcamen eftersom Malin snabbt blev sämre flyttades resan tilloktober.

- Vi ville att hon skulle få uppleva så mycketsom möjligt. Hon gick tre veckor i skolan på höstenmen sen gick det inte. Hon ramlade och tog sig inte upp. Dågav hon upp. Men hon kämpade alltid tills det inte gick mer.

"Roligast att ge"

På slutet kunde Malin varken prata eller gåmen hon skrev på en speciell datamaskin.

- Det sista hon skrev på handdatorn var att det ärroligare att ge än att få. Hon hade köpt tre kassarmed julklappar.

Precis innan jul 2000 gifte sig Christinas syster. Malin varmed men blev under kvällen så dålig att hon fickläggas in på sjukhus. Men Malin ville absolut hem ochfira julafton.

- Hon tittade knappt på sina egna julklappar men deladeut sina och såg nöjd ut innan hon somnade.

På natten blev Malin sämre igen och fick förastill sjukhus. Hon kom aldrig därifrån.

- Jag var med henne hela tiden i tre veckor. Hon dog precisvid månförmörkelsen, säger Christina.

- Jag hälsade på varje dag och när jag gickpussade jag Malin på kinden och sa att vi syns i morgon.Men dagen innan hon dog pussade jag henne bara på kindenhar Kicki berättat, säger Ulf.

Christina var med när Malin dog. Malin, som hade sovitnästan hela tiden i tre veckor, tittade på sin mammaoch somnade in för gott.

Malin minne lever

Christina och Ulf bearbetar sin sorg genom att berättaom Malin. De vill också föra hennes minne och levnadsordvidare - det är roligare att ge än att få.

- Vi vill med minnesfondens medel hjälpa andra drabbadefamiljer i Gävle-Dalaområdet. Alla kanske inte harbarnförsäkringar och ekonomiskt kan det bli tungt. Mankanske vill göra något tillsammans eller behöveren dator eller mobiltelefon. Vi vill att pengarna ska vara tillsånt som andra fonder inte täcker, säger Christina.

Ulf sitter med i barncancerföreningens regionstyrelseoch berättar att 44 000 kronor från cupen redan liggertill grund för fonden.

De vet båda att drabbade familjer behöver stödoch det vill de ge dem - till minnet av Malin.

Mer läsning

Annons