Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Gamla typer blev som nya

/
  • Nu är det bara datorer som gäller. Yrket förvandlades och för Majvor blev det det stora lyftet. Foto: LEIF JÄDERBERG

Skolan var slut efter åtta år. Uno Norrbelius hade fyllt 15 och blev kontorsbud på Gefle Dagblad 1959. Majvor Wennberg var 17 när hon fick arbete som perforatris 1960. Nu har de lämnat tidningen efter 44 och 43 år. Men innan de sa hej och gick blev det en intervju om deras arbetsliv. De är knappast färdiga för något museum men likväl är deras minnen historia, tidningshistoria.

Annons
- Sa man du åt en maskinsättare åkte man på en smäll. Herr skulle man säga eller titel.
- Och ville redaktionschefen Edvardsson ha en kanelbulle så sprang man.

Uno berättar om åren som springpojke och senare typograflärling. Fyra år tog det innan man blev färdig typograf, år som lärde en ett och annat som inte hade med typografi att göra också.
Uno lärde sig till handsättare. Lön fick man en gång i veckan. Lönedagen, torsdag blev Uno skickad att köpa en pilsner och en porter. Sedan fick han gå till slaktaren för att betala handsättarens räkning, på fredagen fick han gå till pantbanken och lösa ut mannens klocka.
- På lördagen begärde han förskott. Då hade han varit på Baltic torsdag och fredag kväll.
Veckolön låter mystifikt. Hur bar man sig åt? Betalade man hyran en vecka och åt de andra tre?
Nja, varken Uno eller Majvor minns riktigt, men de minns att det blev strid när 14-dagarslön skulle införas.
Strid? Hur? Varför?
- Vi var emot det!
Båda skrattar hjärtligt. Och en gång till åt att GD:s typografer hade kontantlön långt efter alla andra och var sist i stan med månadslön.

Blytidens Gefle Dagblad såg inte ut som dagens.
Sätteriet var ett lortigt ställe där barska män i förkläden härskade över maskiner och kast.
Yrket hade ett eget fackspråk och som i Unos fall handsättning krävde att händerna lärde sig utantill var typerna - bokstäverna - låg så att det gick undan när man plockade ihop text till annonser. Man måste kunna läsa spegelvänt också. Blyet var svart av trycksvärta, lukten speciell och det var dörrar till sätteriet.
Innanför de dörrarna var yrkeskunnandet gediget, den fackliga medvetenheten total, "Gud nåde den som inte gick med" i Sveriges äldsta fackförbund, och sammanhållningen också. Den innebar också att man höll varandra om ryggen. En del var nykterister, andra hade en back öl bredvid sig - precis som på redaktionen - men varken ölpimplandet eller supandet fick följder.
Det fanns en bestämd hierarki. Man arbetade i tvåskift med tolv man på varje lag.
- Det var många stofiler när jag började, säger Uno. Men det kom ju ett generationsskifte och då förändrades mycket.

Så själv har han aldrig titulerats annat än du, trivts har han gjort i alla år och mycket bus har han varit med om. Det ingick i jobbet så att säga. I rörposten som skickade manus och korrektur mellan avdelningarna kunde man skicka en bomb, den som snodde de andras sparade fimpar fann fimparna preparerade med Buttericks-smällare, handtag målades svarta med tryckfärg.
Men vissa skämtade man inte med, faktorn Nisse Karlsson, chefredaktören Erik Brandt och direktören Nils Kindenberg.
- Nä, det var inga man dunkade i ryggen direkt. Man hade respekt för dem... och det var väl inte fel.
Den journalist som både Uno och Majvor minns med sympati var Nils-Göran Hökby. Han var kvar på nätterna och var med på ombrytningen, när sidorna gjordes.

Faktor Karlsson var mannen som också anställde Majvor. Hon var 17 hade slutat ett vikariat på vägförvaltningen på fredagen. På måndagens skickade Arbetsförmedlingen henne till tidningen. "De söker nåt som heter perforatris, jag har inte den blekaste aning om vad det är men gå dit," sa man. Faktorn skickade Majvor till Åtvidabergs, som utbildade kontorister. Hon fick göra både hastighets- och säkerhetsprov vid skrivmaskinen och fick A på båda. Så på onsdagen var hon anställd. Efter några veckor - till skillnad från Unos lärlingsår - fick hon full lön.
- 150 kronor i veckan, mycket bättre än en kontorist. Och tänk att vi var lediga varannan lördag. Det var fantastiskt.

Medan Uno bodde kvar hos mamma och pappa på Vågskrivargatan hade Majvor ett eget fyrspisrum i Atlasområdet. Ett rum med en diskbänk och järnspis. På dagarna eldade hon med ved, på nätterna med briketter. Och på jobbet var hon en av flickorna som satt på rad och skrev och skrev och skrev.
- Man kände sig som ett skrivbiträde. Typograferna var ju en klass för sig.
Samtidigt var miljön lite speciell. Inte så formell som på vägförvaltningen.
Faktorn var snäll mot flickorna och de hade förmåner som fri taxi hem efter kvällsskiftet. Men med tiden kom hon att tröttna rejält på arbetet. Visst fanns det gemenskap mellan tjejerna men det blev en kvinnovärld för sig. Och inskrivningen, att skriva in journalisternas texter - som ju redan var maskinskrivna - var inte särskilt stimulerande.
- Jag vet att jag kunde skriva och tänka på annat samtidigt.
Med åren hade hon lite att tänka på också. Hemma i villan i Strömsbro fanns det så småningom fyra barn. På nätterna sydde hon kläder. Stickningen hann hon med på arbetstid, i pauserna stickade alla kvinnor, på inskrivning, korrektur och på centralredaktionen också.

I mitten av 70-talet stundade nya tider. Blytiden var över. Nu skulle tidningssidorna göras i papper. Kniv och vax blev de nya arbetsredskapen. Sätteriet byggdes om, smutsen var borta. Och nu slapp Majvor från det enformiga skrivarbetet. Helt utan gnissel gick det inte.
- Det är för jävligt, ska skrivbiträdena bli typografer, var en kommentar.
- Men grabbarna var snälla mot oss, säger Majvor. De hjälpte oss, hade tålamod för det var svårt, det gick stappligt i början. Man såg verkligen vilka som var typografer, de som hade blicken, ögonmåtten.

På redaktionen ritades skisser på sidorna. Blytidens begränsningar var borta och lekstuga utbröt bland "kreativa" redigerare. Bilder låg på snedden. Tjocka svarta ramar och negativa rubriker var det gott om.
Det var ingenting som roade yrkeskunniga typografer, tvärtom, men journalisterna hade roligt.
Gefle Dagblad fick som en av de sista tidningarna i landet en riktig förstasida. Typografernas starka ställning började vackla. Så småningom började det pratas om datorer i branschen. Stundom stormade det på tidningarna.

Gefle Dagblad firade 100 år 1995 med en alldeles ny tryckpress med färgmöjligheter. Tidningssidorna gjordes nu helt och hållet på datorer
- Då kom min grej, säger Majvor.
Tillbaka till tangentbordet - men nu var det inte trist. När den första rädslan för datorn lagt sig - inget farligt hände ju faktiskt när man gjorde fel - stortrivdes Majvor, vid 53 års ålder med jobbet. Hon lärde sig mer och mer och blev en av klipporna på redaktionen. Jobbet blev allt mer självständigt och de senaste åren har hon varit spindeln i nätet med koll över produktionen. En annan del i hennes nya liv var skidåkningen. Vasalopp, tjejvasan och öppet spår har hon klarat av.
Vid datoriseringen var Uno sjukskriven. Under åren hade han fått allt mer ont i sin rygg. Han kom tillbaka och kom in allt det nya han också.
Nu har de båda avtackats. Och Uno njuter av friheten. Fiske har alltid varit hans stora intresse.
- Och jag har ju barnbarn, säger han.
Majvor ville inte alls sluta arbeta. Efter bara några veckor har hon skaffat sig ett jobb som inhoppare på Gefle Dagblads radiotidning. Hon gör som hon alltid har gjort, jobbar kväll.
- Det är jättekul, säger hon.

Lotten Löfblad

Mer läsning

Annons