Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Mitt liv som glasögonorm

Minnesbild 1: På bio med storebror. Barnförbjudet och jag var ännu inte 15 år. Vad filmen hette minns jag inte, bara att Max von Sydow hade huvudrollen och att den utspelades på Hawaii. Inte ens då fattade jag mycket av handlingen för jag hade glömt glasögonen hemma.

Annons
Minnesbild 2: Jag hade badat i kraftverkskanalen där hemma och som vanligt lagt glasögonen inlindade i tröjan. När jag tog upp tröjan rullade glasögonen ur och försvann med ett plopp i den fem meter djupa och mycket strömstarka kanalen.

Minnesbild 3: I lumpen fick alla glasögonbärare kronans brillor. Det såg jag fram emot, för de där runda John Lennon-brillorna var ju tuffa så det förslog. Men då jag ryckte in var den modellen förpassad till historien. I stället fick jag en allt annat än hipp hornbågad variant med sådana där skalmar som man brukar ge till små barn.

Mitt liv som glasögonorm har alltså haft sina sidor. Jag är närsynt vilket jag upptäckte när jag gick i sjuan. Tv-bilden blev allt suddigare och till slut fanns ingen återvändo. Än i dag minns jag sensationen att plötsligt se allt skarpt igen.
Vid det här laget har jag haft glasögon i 35 år, men om det är något att fira vet jag inte. Efter så många år sitter de där på näsan som en del av mig och oftast tänker jag inte på dem.
Jo, det gör jag ju egentligen sedan en dryg månad. Jag hade märkt att min synskärpa på längre håll blivit sämre, samtidigt som omställningen mellan att se på tv och kolla tv-programmet i tidningen blivit besvärligare.
- Det är åldern, sa optikern uppmuntrande och började prata om progressiva glas.
Progressiva? Men då är det ju kört. Jag är inte ung längre, tänkte jag förfärat.
- Men du kan inte ha progressiva framför datorn. Då måste du ha andra glasögon, annars sitter du med fel böj på nacken, förklarade den skoningslöse optikern vidare.
Jaha, ännu värre. Nu ska jag hålla reda på två par glasögon och välja rätt till rätt tillfälle.
Nåväl, omställningen till övre medelåldern har gått hyfsat bra. Det är bara vid några tillfällen jag lämnat jobbet med skärmglasögonen på. Första gången undrade jag varför skyltarna längs gatorna var så suddiga innan jag insåg misstaget.
Trösten är glasögonfodralet jag fick. Det är svart och bär texten "BOND. James BOND". Det fick duga - allas vår favoritagent behöver säkert också progressiva glasögon numera.

ANDERS WENNBERG
Redaktör Folk&Sånt

Mer läsning

Annons