Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Nu vågar han vara hon

/
  • Efter att ha levt hela sitt liv på flykt undan

B-Jay har levt ett rikare liv än många andra. Han har jagat med kungen och Peter Wallenberg. Bott på Nya Zeeland och i Thailand. Rest jorden runt som vallhundstränare och domare. Men allt har egentligen varit en enda lång flykt.

Annons
B-Jay Shania Longyard har levt hela sitt liv med att vara "fel". Rösten, gesterna, sättet att uttrycka sig säger mig att detta är en man. Men kläderna, persikohyn och det välfriserade håret är kvinnligt.
Jag vet inte ens om jag ska säga han eller hon.
Bara det ger en liten inblick i B-Jays dilemma. Jag väljer ändå att skriva han eftersom B-Jay föddes som man och fortfarande har en mans kropp och det var som man jag först fick höra talas om honom. Men inuti är B-Jay en kvinna. B-Jay är transsexuell.

Det är just rädslan för vad andra ska tycka som präglat hela hans liv. Som gjort att han satt upp en mur mellan sig och omvärlden. Muren märks tydligt under samtalets gång. Attityden är hård och bara några korta ögonblick glimtar känslorna fram. Men samtidigt finns där en vädjan och en stor sorg som så tydligt kommer till uttryck i ögonen.
Det var först för två och ett halvt år sedan som B-Jay började berätta för omgivningen om sin hemlighet.
- Mamma har haft svårt för det. När jag berättade sa hon att det var tur att jag inte var pedofil i alla fall.
B-Jay föddes som Björn Sjölander i Nyköping för 48 år sedan. Han blev aldrig glad över att få bilar och andra pojkleksaker i present. När han var fem år hände något.
- Min moster satte på mig en klänning. Vi lekte mamma-pappa-barn och jag fick vara dottern. Jag mådde fantastiskt bra i klänning.

Under skoltiden använde han sin mammas kläder i smyg. Men ingen visste hur det egentligen förhöll sig. Inte ens B-Jay själv. Han visste bara att något var fel, mycket fel.
- Det fanns inte någon att berätta för.
Det ironiska i sammanhanget var att B-Jays mamma ville ha en dotter. Efter Björn fick hon tre år senare en son till. Elva år senare kom den efterlängtade dottern.
- Hon hade redan en dotter utan att veta om det, säger B-Jay.
B-Jay mådde fruktansvärt dåligt. "Det" måste gå att få bort trodde han. Ett sätt var att bli så macho som möjligt. Inte gråta, inte visa känslor. Det hjälpte inte. Klasskamraterna misshandlade honom, slet sönder hans kläder, krossade hans glasögon, kallade honom bög. Ingen ställde upp. Det var speciellt en kille som ständigt gav sig på B-Jay.
- En kväll fick jag syn på honom på skridskoplanen. Han var sämre än jag på skridskor. Jag gick ner och slog av honom benen med en hockeyklubba och sa åt honom att slutade han inte skulle jag slå ihjäl honom. Det var han eller jag.
B-Jay var 15 år.

Han provade droger och kastade alla tjejkläder han hade i garderoben. Inte heller det hjälpte.
Det var ett dubbelspel hela tiden. Manlig, macho utåt. Hemma bakom låsta dörrar och fördragna gardiner en kvinna.
- Hade det funnits ett piller som tagit bort "det" hade jag tagit det direkt. Jag ville bli hel men "hon" skrek hela tiden på insidan.

En kort tids andrum fick han när han som enda kille valde hemteknisk inriktning på högstadiet. Heminredning och syslöjd trivdes han med.
B-Jay plockar lite på sina smycken med de långa välmanikurerade rödlackade naglarna innan han fortsätter.
- Jag blev stenhård, säger han och ser mig i ögonen.
Han började styrketräna, blev ordningsvakt, slog folk på käften men ville helst bli make up-artist.
B-Jay började på lantbruksskola men även där fortsatte mobbningen. Klasskamraterna förstod direkt att något inte stämde. B-Jay hade örhängen i båda öronen och ofta långt blont hår. Han fick ätstörningar, tokbantade 30 kilo och straffade sig själv. Allt för att få bort "det".
Efter gymnasietiden gjorde han lumpen som hundförare. Det blev 331 dagars helvete.
- Det finns så mycket fördomar. Att vi är bögar, att vi sitter på toaletten och onanerar.
Efter det blev han yrkesjägare och djurskötare på ett gods utanför Stockholm. Ungefär samtidigt gifte han sig med en kvinna. Äktenskapet höll i 15 år. Kvinnan märkte inte så mycket av B-Jays läggning. Hon jobbade mycket och tänkte mest på sin egen karriär.
Vid den här tiden var det inne att sminka sig för killar. Kunde Boy George och David Bowie så kunde B-Jay men han dolde sminket med mörka glasögon.
B-Jay blev en mycket duktig skytt och jagade med Peter Wallenberg och kungen. Men han sökte inte upp några likasinnade.
- Jag trodde jag var den enda i hela världen som drabbats. Att det var en obotlig sjukdom. Ingen kan tycka om ett monster, en karl i kvinnokläder. Så upptäckte jag att de i Skottland hade kjol men så hade de skägg också, säger han och ler lite prövande.
- Gud måste ha haft väldigt roligt den dagen han skapade mig.

Fly kunde vara en utväg. B-Jay kunde bara några få ord på engelska men 1990 bestämde han sig och stack till Nya Zeeland för att hitta sig själv. Det var hans första utlandsresa.
- Jag jobbade som herde med vallhundar. Jag har haft 70 hundar varav 40 border collie. Hundarna har alltid följt mig i livet. Den första jag hade var en mellanpudel med rosett.
I tre månader varade utlandsvistelsen. Men landet var för konservativt för någon med örhängen och lång fläta.
1991 åkte B-Jay till Thailand.
- Där fanns det fullt med transor. Det kändes som jag kommit hem.
Men jag är vit och för dem är alla transvestiter asiater. Jag fick ändå sitta med och prata om operationer, smink och kunde beställa kläder. Sedan dess har det blivit 21 resor dit.
I fem månader bodde han i landet men klarade inte mentaliteten. B-Jay var fortfarande övertygad att "det" gick att få bort.

Han började springa och sprang alla lopp som fanns i åtta års tid. Han trodde att kan skulle kunna springa sig så trött så att "hon" inte gjorde sig påmind. Samtidigt hade han anorexia. Så småningom insåg han att inte heller löptävlingar och hårdträning hjälpte. Vid ett tillfälle körde han sin bil rätt in i en mötande bil för att ta livet av sig. I det ögonblicket brydde han sig inte ett dugg om konsekvenserna.

B-Jays sambo, Nina, har kommit hem. Hon fixar fika medan B-Jay berättar hur de träffades. B-Jay har rest runt i stort sett hela världen och haft vallhundskurser och dömt tävlingar. På en träning i Sverige dök Nina upp. Det var för tre och ett halvt år sedan. Nina var där för att fotografera en kompis hundar. B-Jay insåg att han ville träffa henne igen men först ett år senare blev deras nästa möte av.
B-Jay var gift för andra gången men äktenskapet var inte lyckligt. Därför tog han det försiktigt med Nina. Nina hade sett honom som man och B-Jay pejlade läget vid flera tillfällen och frågade vad hon hade för inställning till bögar, till transvestiter och så vidare. Nina var öppen och hade inga fördomar.

- På midsommarafton för två och ett halvt år sedan fick jag B-Jay att sätta sig på trappan i fullt dagsljus, berättar Nina.
Det var första gången han vågat sig utanför dörren i kvinnokläder. Nu fick han äntligen vara hon.
- Jag ser en kvinna men jag är inte lesbisk, långt ifrån, berättar Nina.
För henne spelar B-Jays läggning ingen roll. Hon lever med B-Jays personlighet, det som finns innanför.
- Är det någon som är lesbisk så är det jag, säger B-Jay.
- Det vore egoistiskt att operera sig. Då måste Nina omvärdera sin sexualitet. Dessutom kan jag inte minska min längd och mina fötter så det blir ingen skillnad. Men jag är kvinna i själen. Könet sitter inte mellan benen.

Det var dags för B-Jay att bekänna färg på sin arbetsplats. I två år har hon arbetat på Högbo bruk med att sköta hästarna, fåren, att skjutsa folk, harva och plöja.
- Jag frågade en tjej på jobbet och fick veta att alla trodde jag var bög. Jag bad henne berätta för de andra hur det egentligen låg till.
Det gick bra. Över förväntan bra. Ingen av arbetskamraterna har behandlat B-Jay annorlunda efter vetskapen. Hon har besökt frisersalong i Sandviken och träffat arbetskamraters fruar, gått på skönhetssalong och fått eyeliner tatuerad men ingen har kommit med spydiga kommentarer eller tittat i backen.
- Det är världens bästa arbetsplats. Jag har gjort ett problem av något som inte var något. Det har gått mycket lättare än jag trodde. Jag hatar folk som säger vad jag inte kan göra. Det har jag gjort själv i hela mitt liv.
B-Jay bytte sitt namn för ungefär fem år sedan.
- Jag ville få bort den manliga identiteten. Björn är död. Helst vill jag kallas Shania, det blir jag glad och tacksam för men i hundkretsar är jag känd som B-Jay.

B-Jay har delvis gjort upp med sitt gamla liv. Hon säljer inte längre hundar hon älskar bara för att straffa sig själv och hon har slutat jaga och sålt alla vapen. Den kvinnliga sidan kommer fram alltmer.
- I sommar ska jag valla kungens får med några andra herdinnor.
Livet har blivit betydligt ljusare för B-Jay och hon har lärt sig acceptera sig själv med stolthet men rädslan finns där och kommer kanske alltid att finnas. Rädslan för att någon ska hata. Över 40 års utanförskap har satt sina spår. Men under vårt samtal har B-Jays mur blivit lite lägre.

Mitt intryck har också sakta men säkert förändrats. Det jag såg från början var det yttre skalet. Nu har jag fått lära känna personen bakom. Vill B-Jay se ut som en kvinna, leva som en kvinna, vara en kvinna så är det hennes ensak. Det är personen B-Jay som är viktig.

MONIQA SWÄLAS
026-15 96 28
moniqa.swalas@gd.se

Mer läsning

Annons