Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Titta, jag - en fegis - flyger!

Annons
Jag har alltid blivit kallad för fegis.

Det sitter i sedan barnsben, antar jag, och med tanke påatt jag varken vågade klättra i träd eller görakullerbyttor under vattnet som alla de andra grabbarna, var kritikenantagligen berättigad.

Men det var då. Jag har bättrat mig, och nu harjag, hoppas jag, en gång för alla tvättat bortden gamla kyckling-stämpeln. Jag har nämligen hoppatfallskärm. Så det så, alla tvivlare.

Det kostade visserligen en spya och ett par linser, men detvar det värt.

Jag ljuger om jag säger att jag var kaxig när jagpå förmiddagen anlände till Söderhamns fallskärmshoppningsklubbslokaler denna soliga och näst intill vindstilla sensommarsöndag.

"De flesta överlever"

Det syntes kanske att jag inte var helt harmonisk,för Anders Nordqvist, han som hade bjudit in mig pådetta äventyr (tack än en gång Anders) men somjag aldrig tidigare hade träffat mellan fyra ögon, samedan jag gick och tittade på alla utrustningar: "Var inteorolig, de flesta överlever".

Med detta lugnande påstående i tanken spändesjag fast framför Sven "Nenne" Pettersson som skulle skötanavigationen så att vi inte landade i ett träd ellerpå något annat obehagligt ställe. Vi satte ossi det lilla gula planet och nu fanns det ingen återvändo.

Med i planet var också Anders Nordqvist och de andrai CReWsers, ett rutinerat hoppargäng som tillhör världseliteni Canopy Formation-klassen, en svårbeskriven gren som gårut på att inom laget rotera efter det att skärmarnahar vecklat ut sig. Som sagt, svårbeskrivet, men det serfrån marken ut som ett livsfarligt konststycke därrisken att trassla in sig i alla linor verkar vara minst sagtuppenbar.

4 000 meter upp

För att skingra tankarna ägnade jag delarav den tjugo minuter långa färden upp mot uthoppshöjden4 000 meter åt att fundera på vad det är somdriver människor till galenskaper som fallskärmshoppning.För när man tänker på det är det jurent vansinningt att slänga sig ut från ett flygplan- man riskerar ju livet.

Nu är det ju ganska säkert, och förespråkarnahävdar antagligen att det är farligare att körabil, men ändå, att slänga sig ut från ettflygplan som befinner sig en bra bit ovanför molnen; vansinne.

Jag har hört att det finns personer, så kalladeS-människor, som behöver extrema upplevelser föratt känna sig tillfredsställda och inte bli uttråkadeav vardagslivet. Magnus Falk, en av hopparna i CReWsers, bekräftadedetta. Han berättade att det beror på någon haltav något konstigt kemiskt ämne som man har i kroppen.En liten mängd av detta ämne, desto större behovav extrema kickar, eller så är det tvärtom.

Tiden för filosofiska funderingar hade runnit ut, nuvar det dags. De andra hopparna gav sig på värsta JamesBond-manér ut ur planet och höll fast sig i vingarna.Som sagt, S-människor. Men det är klart, det värstasom kan hända är ju att man tappar taget.

Själv hade jag funderat på hur jag skulle reageraprecis innan uthoppet. Skulle jag tveka när jag satt därpå kanten eller skulle jag bara kasta mig ut, fly frånsituationen eller in i leken och kämpa. De funderingarnavisade sig onödiga. Sven Pettersson, i vars knä jagsatt, bara skuffade sig fram och vips så var vi i luften,vare sig jag ville det eller ej.

Linserna ramlade ur

Och shit, vilken känsla! Det är svårtatt beskriva, men har ni, som jag, drömt att ni faller nerfrån ett höghus och liksom svävar i intet. Såkändes det. Surrealistiskt och drömlikt. Men samtidigtvisste jag ju att det var på riktigt, så pass klari skallen var jag. Jag kände ju hur vinden ville slita avmig huden och ögonen. Nu var det bara linserna som ramladeur och klibbade fast sig i glasögon, något jag givetvisinte märkte då, och huden är nog sig lik också.

Den där känslan i magen, som man kan få närman åker berg- och dalbana ni vet, infann sig däremottill min förvåning aldrig. Eftersom planet rörsig i horisontell riktning flyger man inte bara nedåt, utanäven framåt, vilket tydligen gör att "magkänslan"uteblir.

Men det gjorde inget att jag inte fick pirr i magen, det varen fantastisk känsla ändå. Under hela det trettiosekunder, långa frifallet gapade jag nog oupphörligt,trots att jag hade blivit informerad om att försökaandas genom näsan. Men hur kvicktänkt är man närman susar fram genom luften med en hastighet på 50 meterper sekund. Jag hade exempelvis inte märkt att jag var omringadav de andra hopparna under stora delar av fallet. Svalde en heldel luft gjorde jag i alla fall, och kanske var det därförsom jag när skärmen hade löst ut sig omgåendefick smärtor i bröstet. Själva skärmutlösningeninnebar förresten att det kändes som man helt plötsligtåkte rakt uppåt i luften, märklig känsladet också.

Mådde illa

Det är den fridfulla färden ner mot markennär fallskärmen hade vecklat ut sig som jag ärlite knäckt för att jag inte kunde njuta mer av. Vädretvar ju idealiskt och det går inte fort och är intespeciellt läskigt. Men bröstet sprängde och efteren stund blev jag också illamående. Så i ställetför att njuta av utsikten fick jag kämpa för attinte göra slutresan till en osmaklig upplevelse förSven. Jag höll mig, i alla fall hela vägen ner. De närmastetjugo minuterna fick jag dock spendera på toaletten. Tronu inte att jag var den förste som blev illamående,det är tydligen inte helt ovanligt efter ett fallskärmshopp.

Nu kanske ni tycker att det inte är värt det. Menkänslan av, framförallt, frifallet, och vetskapen omhur det är att hoppa fallskärm - visst var det värtdet. Dessutom har väl de flesta, i ett annat mer vanligtsammanhang, först haft jätteroligt och sedan blivitväldigt illamående. . .

Det var en avslappnad och förnöjd, om än närsynt,Henrik som blev skjutsad tillbaka till Gävle. Och jag äringen fegis. Fast S-människa, knappast.

HENRIK TOFFT
026-15 96 18
henrik.tofft@gd.se

Mer läsning

Annons