Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ulla påkörd på väg till sjukhuset

/
  • Ulla Wejbro skulle ta sig sjukhuset under ovädret, men blev påkörd och bröt benet rakt av.

Ulla Wejbro skulle ta sig till sjukhuset på onsdagen efter ovädret, men blev påkörd och bröt benet rakt av på två ställen. Hon låg på vägen vid Gavlerinken i vad hon tror kan vara en timme innan hon blev hämtad av ambulans.

Annons

På måndagen gick det inte att ta sig ut. På tisdagen kunde den sjukhuspersonal som råkade hitta en bandvagn ta sig till jobbet. På onsdag morgon bestämde sig Ulla för att göra vad hon kunde för att ta sig till sjukhuset.

– Jag var orolig att de saknade personal.

Hon gav sig iväg till fots från Strömsbro. I backen vid Gavlerinken kom en bil, som körde rakt på henne.

– Jag bara snurrade runt och upp i luften. Jag kände och hörde hur det knakade rejält när benet gick rakt av. Där låg jag på vägen.

Bilföraren som körde på henne stannade inte. Hon vet fortfarande inte vem det var.

– Efter ett tag, jag hade tur, kom min granne tuffande i sin gamla Volvo. Han ringde efter ambulans och hade en sån där räddningsfilt i silver som han la över mig. Jag var väldigt nedkyld. Det var ju riktigt kallt.

Rädd var hon inte, inte ens innan grannen hittade henne, säger hon.

– Nej inte alls, jag tänkte att förr eller senare kommer någon, att det skulle ta tid förstod jag.

Ambulansen kom till slut och Ulla kom till sjukhuset, men inte till röntgenavdelningen där hon jobbar.

– Jag låg på akuten när de ringde från jobbet hem till min man och frågade efter mig. Han blev ju jätteorolig.

På sjukhuset fanns inte så många patienter, eftersom sjukhuset försökt flytta så många som möjligt, men läkare fanns det gott om.

– Många läkare var inringda, så det gick ju väldigt fort att få komma in på operation. Det var även en annan ur personalen som var inlagd, hon hade brutit handleden på väg till jobbet.

Tre månader fick hon ligga hemma i kökssoffan innan hon kunde gå. Tio år senare känner hon fortfarande av skadan.

– Visst har jag men, jag känner det i varje steg. Jag har ju ett arbete där jag rör mig väldigt mycket.

Hon tycker att vården och samhället fungerade bra när ovädret satte det på prov.

– En sak saknade jag. Alla sa att det var så vackert nere på stan, så tyst. Det hade jag velat se. Jag tror aldrig vi kommer att få vara med om något liknande igen.

Mer läsning

Annons