Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Å Borås!

Annons

Som kulturmänniska får man inte vara rädd för det okända (läs: okulturella) som fotboll och masshypnos, så i lördags var jag på Gävletravet. På trav för första gången i mitt liv, som gammal hästtjej (ridning) tänkte jag att så mycket annorlunda kan det ju inte vara, häst som häst, liksom.

Men jag är besviken. Inte fick jag nån feeling fast jag satsade 50 spänn på den häst som hade roligaste namnet, fast vi stod så långt fram som nästan inne på banan och fast jag hade bästa kompisen John från Los Angeles bredvid. Ändå stod jag där och gäspade till slut. Inte vet jag, kan det ha något med min allomfattande skepsis (ointresse) inför övrig sport – trav är väl sport?! – att göra. John tröstade och sa att galopp är roligare, hans farbror var professionell jockey. Ok, jag tror på allt John säger.

Dock, någon annan sa innan att travet är fullt av tragiska människor, de dricker och spelar, men jag såg inte en enda sån, bara glada, loja, sommarvilliga människor.

På vägen hem tittade jag till Valpen, ni vet det nya konststycket i rondellen Väst. Jag är inte imponerad, tycker snarare att den är makaber där den står, som en bilolycka i periferin men alltför nära de riktiga bilar som snurrar runt där varje dag. Placeringen är helt fel, hade den toppat rondellen möjligen. Men vad är det med den där färgen, måste precis ALLA skulpturer vara kartschuckrosa i Gävle? Det var inte ens roligt förra gången...

Nä, pratar vi skulpturstad – Gävle har ju en böjelse för att bli någon sorts stad, i kvantitativt syfte, det räcker liksom inte att glädja sig åt ett par suveräna konstverk här och där, kanske t o m i Sandviken, eller Skutskär? – så gör Borås skäl för namnet i nutid, där snurrar jag förbi Dines niometers-Pinocchio i rondellen, passar på att se Boteros fantastiska Naked Woman som tillfälligt står på Södra Torget, hälsar på Marianne Lindberg de Geers svartögda kanin vid Viskan och i själva Viskan nedsänkt Fredrik Wretmans storslagna, buddhistiska självporträtt, den häftigaste, vackraste, bäst placerade skulptur som kan ses i Sverige!

Å tänk att han gick och dog, Jacko. För mig är han dans, dans och åter dans. Och även om hissen inte gick ända upp på slutet går inte hitsen att bortse från, som djupt respekterade svenska artisten Jenny Wilson sa på radion, samma dag som dösbudet, om Billie Jean: ”DEN önskade jag att jag hade skrivit!” Ser på webben att förhoppningar finns att Abba ska ersätta Michael Jackson i London, eh, är inte det lite vanvördigt eller bara vanligt, svenskt storhetsvansinnigt?

Den här veckan: Kom jag inte upp till Järvsö & Träteatern.

Nästa vecka: Ska jag hinna köpa Thriller på cd!