Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Å, Skaparbyn!

Annons

Vad ska hända med Skaparbyn, Birger Forsbergs och Ralph Erskines livsverk? Hur många gånger har vi inte ställt oss frågan på den här sidan. Utan något som helst svar från något som helst håll. Bara floskler som: Vi bryr oss om Skaparbyn, jättemycket!

Dock, de inblandade i Skaparbycirkusen har under åren verkat vara lika många som åsikterna om hur stället ska skötas. Resultat: Den unika – jo, det är den! – verksamheten i träda, två falanger bevarare, några ser det konstnärliga, andra det finansiella, vuxet folk som käftar på spektakulära årsmöten.

Oavsett sida måste man väl vara glad om något händer på Ön? Som att vägbommen är bortplockad och stället öppet sju dagar i veckan?!

Tacka Marie Norlén-Smith och Stefan Öhrman för det, för deras unika – igen! – initiativförmåga att inte sitta svenskt och vänta med armar i kors tills något åt dem gives, helst något stort och fint, helst blir tillfrågad och få byta tjänstebil och titta ner på folk med en massa kosing i väskan!

Marie Norlén-Smith och Stefan Öhrman får inte ett öre för sitt arbete på Skaparbyn. Inte ett öre för att finnas där och vara kunnig och trevlig varje dag.

Jag säger som det är: Det är bara Gävlefolket som inte förstår, politiker och tjänstemän som aldrig fattat vad de har i Hedesunda – eller vad de ska dit och göra.

Marie Norlén-Smith och Stefan Öhrman skulle önska, för att få lite snurr på byekonomin, att till exempel kultur- och fritid i Gävle kommun kunde skicka dit en delegation konferensgäster: ”Som Sandvik och Rolba gör...”

Säkert, för man åker inte till Gävle för Gävles skull, men till Hedesunda för Skaparbyn.

Jo, de dagar det inte är stormväder cyklar jag till jobbet, två mil det är lagom vardagsmotion för en kulturskribent, men det är alla sniglar som jag måste kryssa mellan, stora, vackra, gulgröna med enorma snurror till hus på ryggen, som om de bär sin egen vikt och lite till. Men fort går det inte för dem, de har hunnit halvvägs när jag cyklar hem på kvällen och då måste jag ju stanna och hjälpa dem – problemet, som jag kom på häromkvällen, är att jag ju inte kan vara säker på om de trots allt hunnit snigla över en gång och vänt...? Då gör jag ju verkligen dem en tjänst... Ja, jag gav upp det.

Webben diskuteras i mina örsnäckor (vågar inte spela musik, då cyklar jag i diket, jobbigt fast jag har hjälm!) och nån är irriterad på den neggokritiken av bloggsidor. Blogga har aldrig varit nåt för mig, jag är tillräckligt tjatig ändå, men jag kan hålla med om den enögda fokuseringen på webben som allts, precis allts, ont.

Till sist hör jag att landshövdingskan har varit ett och ett halvt år (!) på sin post, vilket scoop! Frågan är väl om det finns några ställen kvar att inviga för henne efter detta? Nä, avveckla det där låtsasämbetet – vet ni att vi har 21 stycken hövdingar! – och ge pengarna till Amnesty eller nåt. Piratpartiet, kanske, de verkar göra mer för Sveriges rykte i världen.

Och vid gud, låt henne inte återinviga Skaparbyn!

Den här veckan: Tröttnade jag lite på att spela Michael Jackson och köpte inte ”Thriller” på cd. Nästa vecka: Ska jag på hemväg från stugan hinna titta på Karin Amnå-Lindbergs utställning ”Varav hjärtat är fullt” på Dalarnas museum.