Annons
Vidare till gd.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

A tribute to Dire Straits imponerade inte på Gävle Konserthus

Redan efter andra låten kan vi andas ut. Stefan Jonsson på sologitarr klarar det virtuosa partiet i ”Lady writer” utan att blinka vilket bådar gott inför kvällen. Att ge sig på att hylla ett band som Dire Straits kräver nämligen en gitarrist som behärskar tekniken och har känslan.

Men här finns ändå ett problem. Dire Straits var i stort sett synonymt med frontmannen Mark Knopfler som skrev och sjöng låtarna. Men framför allt – han spelade elgitarr med fingerplockteknik istället för plektrum och bildade på så vis en helt egen stil.

Ett coverband som ger sin egen tolkning av ett annat band har relativt fria tyglar medan man förväntar sig att ett hyllningsband istället ska försöka imitera. Det behöver inte bli maskerad av det hela, men som publik vill man att bandet ska lyckas skapa illusionen av att vara den äkta varan inkarnerad på scen, i varje fall under några korta små ögonblick.

Om man blundar lyckas A tribute to Dire Straits nästan med det. Stefan Jonsson prickar rätt ganska ofta men Totte Rajanmäki på sång verkar inte ens försöka låta som Mark Knopfler. Och öppnar man ögonen bryts den eventuella illusionen direkt.

Att gitarristen och sångaren inte är samma person måste man naturligtvis förlåta dem för. Men uttrycket på scen är långt ifrån originalet. Stefan Jonsson ser ut att ha alldeles för roligt när han leker fram tonerna på gitarren och inte ens ett svettband skulle få Totte Rajanmäki att passa in i bilden med sin skinnpaj och bredbenta stil.

”Brothers In Arms” börjar mäktigt precis som originalet. Det verkar bli en trygg resa ända tills Stefan Jonsson går vilse i det utdragna gitarrsolot och börjar tolka istället för kopiera. På sätt och vis är det förståeligt, bandet har spelat Dire Straits-låtar i mer än fem år och kanske blir frestelsen att sätta sin egen prägel på musiken till slut för stor.

Samma sak händer med obligatoriska ”Sultans Of Swing” – den börjar bra, men i takt med att tempot höjs försvinner känslan och till slut är låten söndermanglad även om publiken är överförtjust och ger stående ovationer.

Andra setet börjar hoppingivande när musikerna samlas längst fram och bjuder på en akustisk tolkning av ”So Far Away From Me”. Plötsligt fungerar det bättre, det känns roligt, piggt och inspirerat.

Sedan tycks bandet ha glömt bort att det är Dire Straits de ska hylla och kör tre renodlade Mark Knopfler-låtar.

Helhetsintrycket är ljummet. Dire Straits musikskatt måste hanteras varsamt, annars riskerar låtarna att reduceras till pubrock. Kvällens band är kompetent men levererar någonting i gränslandet mellan imitation och tolkning. Det svänger men blir aldrig riktigt magiskt. Magin uteblir i gränslandet mellan imitation och tolkning.

...

A tribute to Dire Straits

Gävle Konserthus

Lördag 15 oktober 2016

Betyg: 2 av 5