Annons
Vidare till gd.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Action när Arn väl kommer hem

I denna andra halvlek i Guillous 1100-talsdubbel på temat tro-hopp-kärlek kommer vår hjälte loss riktigt ordentligt på västra Götalandsslätten, detta sedan den första delen kan sammanfattas som betydligt ojämnare och fylld av transportsträckor.

Fullt naturligt eftersom det där krävdes så mycket som måste berättas och förklaras att det rentav blev lite rörigt. Eller som Jocke Lennartsson, statisten från Hedesunda, uttryckte saken: ”Inte lätt att banta ner en historia som tar 30 timmar att läsa till två stycken tvåtimmarsfilmer”.

I ”Riket vid vägens slut” är det mera pang på rödbetan, för att använda en gammal klyscha. Mer tempofylld action på diverse slagfält när och fjärran, större dramatik och intensitet, fler våldsamma och blodiga scener och vassare personporträtt.

I skuggan av konflikterna och fighterna mellan folkungar och sverkar stödda av dansken pyr romantiken och den grundmurade kärleken mellan filmens båda huvudpersoner, den härdade Cecilia (Sofia Helin är utmärkt i rollen) och hennes trolovade korsriddare (Joakim Nätterqvist har karaktär).

Historien inleds nu med slag mellan muslimer och kristna i öknen där scenen med Arns kära häst som blir stucken till döds berör mest. Sedermera fortsätter det med att den förlorade sonen återbördas till fadershuset efter sin tvångstjänstgöring i Det Heliga Landet. Men särskilt lugnt blir det ju inte efter att festen tagit slut, folkmusiken tystnat och baksmällan tagit vid.

När sedan kung Knut ligger för döden och den onde Sverker Karlsson lurar till sig kungamakten bryter helvetet ut.

Mycket är sig likt från första filmen, och det är naturligtvis en fördel, för att inte säga nödvändigt, att ha sett ”Tempelriddaren”.

Sveriges genom tiderna dyraste filmprojekt (230 mille är en droppe i havet jämfört med Hollywood) är värt godkänt med ett visst mått beröm, trots sin i vissa stycken övertydlighet, naturromantiska hållning och naivitet.

Extra plus för fotot och sköna typer även i birollerna.

Arn Magnussons sonson hette visst Birger Jarl och det var han som fick de stridande folkslagen att lugna ner sig och bilda ett enat Sverige.