Annons
Vidare till gd.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Åh så skickligt, Pernilla!

En kommunal tjänsteman i Ystad döpte stadsdelen Fridhem till Svinalängorna. Det skulle möjligen kunna ha gällt också barackerna på Mossvägen eller gamla Bruket i mitt Sandviken under uppväxtåren. Klasskillnaderna var uppenbara, det söps, slogs och var allmänt kaotiskt mellan allt hårt arbete nere på Verket. Finnar som svenskar med låga inkomster kände sig kuvade med tilltufsad självkänsla och flydde medelst bedövning.

Susanna Alakoskis självupplevda nedslag i den historiska verkligheten, inte alltför långt tillbaka, väcker onekligen känslor. Nu förstärkt och utvecklat med ett fantastiskt handlag av långfilmsdebuterande regissören Pernilla August. Jag är rörd närapå till tårar när jag lämnar visningen på Bioklubben. De återskapade 60-talsmiljöerna är rörande.

”Svinalängorna” är, liksom boken, en angelägen berättelse sedd ur ett barns perspektiv. Det handlar om Leena, en charmig liten tjej som stålsätter sig mot skam, skuld och ångest och liksom bär fram sin sköra familj Moilanen på sina späda axlar. På sätt och vis är hon ett offer och hennes tystnad säger mera än tusen ord och i vuxenlivet driver det hennes man till en känsla av maktlöshet. Han hålls utanför hennes inre och känner sig maktlös i sin bokstavliga biroll.

För detta gäller ju i huvudsak Leenas hantering av sitt förflutna, hemskheterna bakom lägenhetens stängda dörrar när den försupne fadern Kimmo tog till våldsamheter, men också ljusare stunder i skolan och på simträningarna. Där får hon i vart fall en sorts identitet.

”Svinalängorna” har två sidor, en mörk och en ljus. Trots allt slutar allt med en känsla av försoning med starka scener vid den plågade modern Ailis dödsbädd.

Pernilla August förvaltar sitt förtroende, smått påhejad av romanens författare, på ett imponerande sätt. Hon bearbetar grundmanuset och tar historien ett jättekliv vidare när hon låter vår största filmstjärna just nu, Noomi Rapace, spegla Leenas vuxenliv. En utmaning som heter duga, som Pernilla ror hem med ackuratess. Ingen kan, som brukligt är, påstå att boken är bättre. Det är två vitt skilda blad fast på samma gren.

Utan skickliga, välspelande och trovärdiga aktörer hade det givetvis inte gått. Barnet Leena gestaltas av Tehilla Blad och ännu en gång (”Hämnden” senast) frapperas jag av hur regissörer lyckas hitta fynd i de lägre åldersgrupperna.

Om Noomi Rapace har det skrivits spaltmil och jag nöjer mig med att konstatera att hon här är, om möjligt, ännu mer övertygande än i den bästa av ”Millennium”-världar.

”Svinalängorna” är en stark film, mycket stark, det handlar om utanförskap och tillika ett viktigt historiskt dokument över en tid då Sverige på ytan var ett drömland utan lik i lasten från det krig som innebar att så många finländare flyttade hit för att kunna försörja sig.

Pernilla August har lyckats, inte minst tack vare lyckad casting, och detta på ett mycket påtagligt sätt. Största tummen upp!