Annons
Vidare till gd.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Åh, så vackert och realistiskt!

”De osynliga” är den tredje och sista filmen i den norske regissören Erik Poppes trilogi om Oslo. Första filmen ”Schpaaa” kom redan 1998, därefter tog det sex år innan uppföljaren ”Hawaii Oslo” hade premiär. Den senare blev också Norges Oscarbidrag 2004. Precis som i föregångaren vävs historierna i ”De osynliga” in i varandra, så att publiken bit för bit kan lägga berättelsens pussel. Thomas, som precis avtjänat ett fängelsestraff för barndråp, får jobb som organist i en kyrka. Den unga prästen Anna blir kär i den talangfulla musikern och tar honom till sig, omedveten om hans förflutna. Kärleken spirar tills lärarinnan Agnes en dag besöker kyrkan och upptäcker att hennes sons mördare har släppts ur fängelset.

Pål Sverre Valheim Hagen gör en fantastisk prestation i rollen som Thomas (och skulle för övrigt kunna misstas för att vara Per Elofssons tvillingbror). Det påträngande fotot får publiken att snabbt förflyttas från biosalongen för att placeras mitt i den brinnande intrigen. Skådespelarnas känslor är så vibrerande att de nästan går att ta på. Under två timmar slits jag mellan Thomas krossade samvete och Agnes oförmåga att släppa sorgen. Det mest fantastiska med ”De osynliga” är att verkligheten är grå. Det finns ingen ond eller god, inget är svart eller vitt, utan filmen handlar om människor som varit med om något av det plågsammaste som finns. ”De osynliga” är en vacker film om att älska, att förlora och det kanske viktigaste av allt: att förlåta och gå vidare.

Camilla Sundell