Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Äldre människors liv blir radioteater i Hamrångebygden

/

Dramatikern Max Hebert arbetar med ett radioteaterprojekt om äldres livssituation som i höst ska sändas i P4 Gävleborg. Här berättar han själv om sina möten med de äldre under arbetets gång.

Annons

Dagny, 92 år, spänner ögonen i mig:

– Jag ångrar inte ett jävla någe. Det har hänt så mycket roliga saker i mitt liv, och så mycket tråkiga. Om jag hade gjort saker på ett annat sätt, vad hade hänt då? Då hade det kanske blivit ännu värre. Jag har sökt efter spänning och äventyr, och det har jag fått.

Hon bjuder på kaffe och småkakor. Hon fnittrar och berättar för mig om sitt liv, hur hon har bott i Mexiko och Barcelona. Om en tigerunge hon fick ta hand om, och om en romans med en filmstjärna.

– Nu lever jag nöjd och belåten. Men jag går knaggligt. När jag går ser det ju ut som om jag har druckit för mycket brännvin. Och jag blir så lätt andfådd, det är hjärtat, säger doktorn. Jag får vänta på döden. Döden kanske är det största äventyret i livet.

Ett par timmar tidigare har jag suttit i soffan hemma hos Tomas, 67 år. Han har en helt annan livshistoria. Han fick tidigt bo i fosterhem. Han har inte alltid mått så bra. Han har gått igenom skilsmässor och perioder hos psykiatrin. Han känner sig trött och ensam. Men han säger att människor har varit snälla mot honom. Han har en dotter som han har tagit hand om. Och han berättar med värme om sina ungdomsår. Om Snoddas och dans på Fyren i Norrsundet. Han gråter en skvätt.

När jag för tio år sen gick på en skrivarutbildning hade vi besök av en kvinna från Bonniers bokförlag. Hon berättade att den största kategorin manus som de får inskickade är skrivna av äldre människor som vill berätta om sina liv. Och det tyckte hon bara var skräp, de lästes knappt utan skickades raskt tillbaka till avsändaren.

Nu är det just de berättelserna som jag arbetar med. Jag är projektledare och dramatiker i ett radioteaterprojekt för P4 Gävleborg som handlar om äldre människor i Hamrångebygden, norr om Gävle. Sedan i början av mars har jag intervjuat människor om deras liv. Jag har under flera månaders tid träffat tre grupper av äldre och vi har samtalat och gjort teaterövningar. Materialet som kommer fram utgör nu grunden för manuset.

Jag har intresserat mig allt mer för just den där vanliga berättelsen. Att lyssna på människor som inte hörs så mycket, vars liv sällan syns i tidningar och på tv. Människors olika erfarenheter, förutsättningar och drömmar. Människor som ofta inte tror att deras berättelser har något värde.

– Jag har Alzheimers. Visst låter det tjusigt?

Iris, 85 år, är alltid så glad. Hon skämtar, skrattar, kommer med dräpande kommentarer. Hon berättar om ungdomens danser och kärleksäventyr. Men så säger hon:

– Inte kommer jag ihåg vad jag sagt nu heller.

Och så ser situationen ut för många av de äldre människor jag träffar. Synen fungerar sämre, de har artros i lederna, minnet sviker dem. Vissa hanterar det med jämnmod, andra är förtvivlade.

En gång i veckan besöker jag Solbergas vård- och omsorgsboende. Vi samtalar och dricker kaffe, men vi har också gjort dans-, musik- och teaterövningar.

Det är känslosamma och lite sorgliga besök. Det finns en så fin gemenskap hos de som bor där. De hjälper och tar hand om varandra så gott de kan. En rullstolsburen hjälper en blind tillbaka till sitt rum. En man hjälper sin hustru med matningen när det är svårt att få fast efterrätten på skeden.

Det är mänskliga, berörande stunder. Stunder som jag tycker säger något om livets förutsättningar. Men också en stark känsla av att de här människorna lever vid sidan om samhället, undanskuffade.

I projektet kommer jag i kontakt med en undersköterska som arbetar på ett vård- och omsorgsboende. Hon skakar på huvudet.

– Jag skulle inte vilja bo här när det är så lite personal. Det märks att vissa äldre känner att det är besvärligt att be om hjälp. De ser att vi har så mycket att göra, så de vill inte lägga på oss mer. Vi försöker säga att det inte är några problem, men de ser ju…

– Det är skrämmande.

– Man blir rädd.

Jag och grupperna av äldre som jag arbetar med pratar om situationen i äldreomsorgen. De är rädda för att inte kunna ta hand om sig själva, för att bli ensamma och förvirrade, men också för att hamna på ett äldreboende där personalen inte har tid med ens behov. Vi har pratat om fattigstugan som fanns i Bergby förut, hur det luktade kiss, och eldaren Lill Johan, han var dvärg, som man sa på den tiden. Utifrån samtalet börjar jag skriva en pjäs, där de äldres oro och frustration får komma fram. Vi tittar på texten tillsammans, fortsätter samtalet, justerar och lägger till. Åke, Ingrid, Marianne och de andra tänker inte sitta snälla och tysta längre.

Stegvis får vanliga människor lite mer plats på teaterscenerna. Regissören och dramatikern Mattias Andersson har arbetat med projekt som The Mental States of Sweden och The Mental States of Gothenburg, som bygger på intervjuer med människor. Min kollega och samarbetspartner Reine Lööf har arbetat med flera intressanta projekt som bland annat skildrat nedläggningen av fabriken i Norrsundet och hur människor lever i Ljusdal. Jag tror att teater, konst och litteratur har en utmaning här. I ett samhälle där spänningarna och klyftorna ökar måste kulturen bli bättre på att skapa möten och samtal mellan människor.

Hur ser vi egentligen på äldre personer? I både böcker och debattartiklar kan man läsa om att äldre diskrimineras i Sverige. Äldre ses som trötta, gammalmodiga och tröga. Är man över 50 år har man svårare att få jobb. Det sitter mycket få äldre ledamöter i Riksdagen.

När jag kommer hem till Richard i Norrsundet visar han mig direkt en röntgenbild.

– Jag har legat på sjukhus i två månader sen vi sågs sist. Jag ramlade här inne, jag bröt lårbenshalsen. Men det känns att de inte vill lägga lika mycket pengar på en när man är äldre. Vad vill du gosse? Du är ju 83 år. Det kostar för mycket att sätta in vissa mediciner och åtgärder för dig som bara ska leva ett, två år till. Det känns att de har piskan på sig att spara pengar. Det är förjävligt.

Richard har en mycket dramatisk livshistoria. Han föddes i nuvarande Estland, men fick under Andra världskriget först flytta till Polen där han upplevde krigets skräck och död på mycket nära håll. Sen kom familjen till Östtyskland, men där blev hotet från Stasi för farligt, och tillsammans med en vän bestämde han sig som 19-åring för att fly.

– Vi gick ner till hamnen. Det var fullt med poliser, hela hamnen var avspärrad. Vi sa att vi hade en kollega som jobbade i sjukstugan, och vi kom in. Sen gick vi in på en toalett, hoppade ut genom ett fönster och sprang mot en lastbåt som skulle till Sverige.

Under många timmar satt de gömda i ett skrymsle under en presenning, men tillslut lämnade båten hamnen, och de for mot tryggheten.

– När vi kom hit gjorde ju folk allt för att hjälpa oss. Alla dörrar var öppna. Jag fick vänner. När jag i dagens läge ser hur flyktingar blir behandlade… Läget i Europa är katastrofalt. Främlingsfientligheten ökar, man hör alltid negativt om invandrare. Man gör på en gång skillnad på svensk och invandrare. Jag har ju sett vad som händer när man börjar dela upp folk, jag var med om kriget. Det är helt galet. Men när man pratar med människor blir man lite ledsen, för man får inget gehör för de tankarna.

Tillsammans med Folkteatern och Foajé X förbereds nu inspelningen av radioteatern, sändning blir det senare i höst. Både de äldre deltagarna och professionella skådespelare ska medverka. Under projektet har vi arbetat med ett stort antal olika övningar och metoder. De äldre har fått boxats och tittat på konst, de har läst Shakespeare och Åsa-Nisse. Men det vackraste var ändå baletten. Grupperna av äldre fick dansa, röra sig, till musiken från Svansjön. Med kroppar som både rymmer erfarenhet och smärta rörde de sig så graciöst och känslosamt tillsammans.

Annons