Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

2008 blev varslens år

/
  • Vita kors symboliserade de arbetstillfällen som skulle försvinna vid nedläggningen av Norrsundetfabriken. Och det var bara början på varselvågen.

Annons

I mars får Gefle Dagblads Leif Jäderberg pris för en ödesmättad stämningsbild från en demonstration i Norrsundet. Himlen färgades eldröd och på marken utanför fabriken hade Norrsundetborna placerat vita kors, ett för varje arbetstillfälle som skulle försvinna när fabriken stängde i slutet på 2008.
Föga anade vi att detta bara var början. I slutet av året varslas 5000 i Sverige. Varje vecka.
Det är overkliga siffror. När stadiga och solida Sandvik ser sig tvunget att förbereda 900 personer på att de kan förlora jobben i Sandviken, och Korsnäs och Ovako hakar på varselvågen, då känns det som att klockan vridits tillbaka till början på 1990-talet.
Då när räntan höjdes till 500 procent och hundratals människor förlorade sina arbeten. Varje dag. Oändliga var våra rapporter om personliga katastrofer och företagsnedläggningar.
Till slut står varken journalist eller läsare ut. Ingen kan förklara varför hela Island går i konkurs, ingen kan förklara varför amerikanska och svenska regeringar måste rädda hela nationernas bilindustrier, ingen kan heller förklara hur länge det här ska pågå eller varför bankerna alltid klarar sig.
Så vad ska vi göra under tiden? Ett bra sätt att inte bara överleva är väl att göra som just Norrsundet. Vägra sitta fast i sina öden och bli arbetslösa i en avfolkningsbygd utan i stället organisera sig, skaffa jobb på andra ställen, bygga upp och samlas kring den lokala kulturen.
Människan är en överlevare och alla är inte entreprenörer och kan starta egna företag som vissa politiker tror. Människovärdet måste vi alla hitta på vårt eget sätt.
Jag tror att det är därför vi har varit så svaga för hjältar och hjältinnor 2008. Den enkla mannen på gatan, eller varför inte kvinnan, som griper in och knuffar omkull bankrånare, 11-åringar som drar upp farbröder ur sjöar så de inte drunknar, 83-åriga damer som stoppar ficktjuvar på Lindex.
Civilkurage och mod. Och engagemang är något som inte heller saknats i detta annars lite loja landskap som alltid anklagas för att leva efter Jantelagen som rättesnöre.
Mordet på lilla Engla skakade en hel nation och när mördaren visade sig vara från Torsåker visste avskyn inga gränser här i Gästrikland. Men också en väldigt stor undran över hur en man bland oss alla andra kunde visa sig vara ett sådant odjur.

Alla kände plötsligt Lassie, eller hade åtminstone en historia om hans avvikande beteende. Till och med den statliga televisionen drogs med i landssorgen och visade begravningen på teve.
Själv har jag undrat vad som egentligen pågår i den lilla byn Stjärnsund, men det är förmodligen en annan historia.
Engagemang i debatten har inte direkt saknats när det gäller företrädesvis Strömvallens läktare och kulturhuvudstadsansökan. Det senare blev ett frejdigt samtal där populister och kulturelitister stod sida vid sida mot ett jolmigt politiskt etablissemang. Där man valde att missförstå i stället för att ta debatten och där som så många gånger förr, det till slut var debattörerna som fick skulden för att Gävle blev utan chans i tävlan.
Då kändes det mer sobert och värdigt med Dagermanpristagaren Le Clezio´s eriksgata genom Norduppland och vidare till kungliga huvudstaden. Många bugade och bockade och solade sig i glansen men den franske författaren behöll fattningen och tjusades av Dalälvens brus och av stenar och mark där Dagerman en gång lekt. I sandaler och med en 70-årings profil som huggen i sten, talade han en fransk-engelska som fick varje litteraturberoende att sucka av vällust.
Själv önskar jag ett 2009 där inga nedåtgående kurvor i världen kan stuka oss utan att vi står starka och bygger om Strömvallen till en fotbollsarena värd namnet, där etapp två sätter fart på Gävle strand, där skolpolitik handlar om något annat än skolnedläggningar och där skattemiljoner används med större varsamhet i landstinget. Och framför allt ett år där inte fler förlorar sina arbeten och där de som gjort det redan, hittar nya försörjningar. Och kanske kan Dagermansällskapet slå till igen.
Huvudsaken är att vi alla hittar och kan behålla vårt människovärde.

Mer läsning

Annons