Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

7.30 eller halv åtta?

Jag fick min första klocka någon gång i lågstadiet. Pappa visade tålmodigt hur den fungerade. När den stora visaren står på elva måste du börja gå om du ska hinna till lektionen som börjar när stora visaren står på två.

Annons

Jag tyckte mest att den där klockan satt i vägen och fastnade i saker när man lekte. Glaset blev dessutom så repigt att allt mellan halv och kvart i försvann. Men jag lärde mig ändå att den tid olika aktiviteter tar ryms mellan två lägen på klockan. Och framförallt lärde jag mig att se tiden som något ständigt föränderligt. Klockan visade ju både hur mycket man hade missat och hur mycket man hade framför sig. Nuet, däremot, var ju bara en flyende sekund.

Sedan kom den digitala revolutionen, och i spetsen för den gick digitalklockan. Ville man hänga med sin tid bytte man snabbt ut sin gamla analoga trotjänare mot en häftig digitalare med lysande grön display (och stora, fula armband men det hör inte till historien). Jag tyckte aldrig om min digitalare, men det är först nu jag till fullo börjat förstå varför.

Min generation, och alla klockbärande generationer före den, betraktar nuet som en ytterst liten del av den tid vi kan överblicka. Vi är ständigt medvetna om hur mycket tid vi har såväl bakom som framför oss. Men digitalklocksgenerationen ser bara nuet. Om de tittar på klockan ser de inte att de är sena. De ser heller inte hur lång tid det är kvar till lunch, eller hur lång tid en arbetsuppgift tagit att genomföra. De ser bara vad klockan är just nu. Och lever därefter.

Så här går jag omkring bland en massa digitalister, och försöker hänga med. Min radiokompis Moa däremot verkar aldrig bekymra sig om det som ligger bakom eller framför henne – fokuserad tar hon sig an de uppgifter som måste göras. En i taget. Fokuserat. Men så säger hon också 7.30, aldrig halv åtta. Undra på att det var vi med analoga klockor som blev utbrända. Vi hade ju inte en chans när digitaliseringen nådde arbetslivet. Och killarna som verkligen älskade digitalklockor gick vidare till att älska datorer och uppfann system och modeller och teorier som skulle göra arbetslivet så mycket effektivare.

Jag vågar påstå att digitalklockan indirekt också är skyldig till att hela industrisamhället vacklar runt omkring oss. Titta bara på fenomenet med kvartalsrapporter. Endast för en person som är fostrad att bara leva i nuet känns väl ett kvartal som en ocean av tid. Men vad hinner egentligen ett stort företag uträtta på ett kvartal? I stort sett ingenting. Men stora investeringar syns ju bara som belastningar i en kvartalsrapport så det är klart att man hellre avstår.

Ja, det här med att leva i nuet är svårt för många av oss. Det bästa vore kanske att aldrig lära sig klockan över huvud taget. Självaste Einstein fick en gång frågan Vad är tid egentligen?, och hans något irriterade svar blev: Något man mäter med klockor. Fast, är jag säker på att han skulle ha lagt till i dag, inte digitala.

LARRY FORSBERG

Mer läsning

Annons